Gravsten på plats och syskontankar

Nu är den på plats. Lite mer ska fixas, men det känns så skönt. Underligt hur man kan längta så efter en gravsten. Vi valde enkelt, avskalat, ingen extra text, allt är sagt och sägs hela tiden i mitt hjärta ändå.

Denna vecka hade jag en rejäl prövodag. Jag var till VC med sonen och vi fick vänta en timme i samma rum som en tjej som jag ofta stötte på inne på MVC, då med varsin stor mage. Nu var hon där med sina tvillingar. Det kom så ofattbart nära allting. Livet som var menat men som inte blev. Under en lång timme fick jag se hur dessa småttingar skrattade, kinkade, ville äta, charmade sin omgivning. Jag visste att de var några veckor äldre än vad Emma skulle ha varit. Så otroligt många känslor och tankar hann snurra under den där tiden och sen var jag helt slut hela dagen.

Annars fungerar det ok nu, livet. Jag börjar tänka mer och mer framåt. Fler tankar på ” sen, när…”. Vågar tro och känna ATT det kommer att komma ett ” sen, när…”. Vill vänta året runt först. Så känns det just nu. Vill vänta ut årsdagen innan vi försöker igen. Men allt är så radikalt förändrat. Kommer jag kunna känna samma rena glädjerus av att få ett plus på en sticka någonsin igen? Allt är så grumlat nu, med denna enorma ”ta inget för givet”-känslan som liksom dövar glädjen. Både jag och min man känner att vi inte vet hur det ska gå. Båda känner att vi inte kommer våga tro, på riktigt, förrän vi verkligen har ett levande barn i famnen. Den känslan är så sorglig. Men solen och ljuset lyfter mig, jag känner mig lite lättare. Kanske känner jag också att tiden gått…tårarna ligger inte bakom ögonlocken på samma sätt längre. Livet går verkligen vidare, en dag i taget.

maj

maj 25, 2013

Maj har varit en känsloresa. Upp och ner, men mkt ner. Jag kan vila ganska bra i det, jag tänker ”melankoli” och då blir det lite som poesi i stället. Gravstenen är på plats nu, idag var vi där och målade första varvet på betongkanten som är runt stenen. Den var grå, men vitt vill jag ha. Vi ska fylla på med småsten runt och sen vill jag plantera fler växter. Att det skulle röra upp så mkt känslor med stenen hade jag inte kunnat ana. Samma slags rastlöshetskänsla som innan begravningen, har bara velat få det GJORT, liksom försökt hoppa över, gå vidare, ha bråttom framåt till nåt annat. Inte velat tänka på det. Inte vågat känna på det. Stress skapar det. Och så kommer insikten att det här är ju inte vägen. Vägen är att bara andas, känna känslorna, låta dem komma och gå. Tillåta allt. Nåt annat sätt finns inte, om man inte ska bli totalt stress-skadad. Och så måste jag sova mer. Tillåta mig att vila när jag får såna här trött-skov.  Det är jobbigt att sörja. Jag har gjort det på nätterna denna vecka ( wesakmåne och allt…)…drömt upprepat om sista ultraljudet, det värsta ögonblicket, då hjärtljuden inte gick att hitta…vaknat i rädsla, sån där total genomgripande, rädsla att inte bli gravid igen…eller att bli gravid men få missfall…eller att bebisen dör på slutet igen…ren och skär ångest. Men det är bara att andas…och så släpper det efter en stund. Upp och ut, få frisk luft, inte slarva med maten, yoga kroppen så att blodet rör sig, lossa blockeringar. Och så känns det bättre. Men inte bra. Jag är orolig nu, känns som att det är ”för mkt” av allt. Överkänslig och glömsk, vill ha tyst mest hela tiden. Jag vet vad det är…kontrollbehov som pockar på…att vilja kunna kontrollera livet, hur saker ska bli, att vilja få VETA att allt blir bättre…och oförmågan att kunna kontrollera skeenden, för så fungerar inte livet.

Och så vill jag bara prata med vänner när JAG känner för det. Igår ringde jag en vän utan att få svar och då blev det skitjobbigt, jag behövde henne JUST DÅ. Jag grät och grät och kände mig ensammast i hela världen, hela dramaqueenspelet i mitt sovrum med snor och allt. Sen ringde hon upp några timmar senare men då var jag bara tom och ville inte prata.

Tja, så har jag det just nu.

 

morsdagshelvetet

maj 6, 2013

Ibland är jag verkligen inte särskilt klok, sansad, insiktsfull eller i kontakt med mina känslor. Igår firades mors dag här och det tog mig hela dagen innan jag förstod varför jag var på så satans dåligt humör. Stackars familjen försökte fira en tokarg mamma/fru som tyckte att allt var fel och helst skulle vilja leva singelliv minsann! Det var ju sorg egentligen, där bakom all ilska. Jag insåg det i köket (jag inser det mesta i köket av nån anledning) först sent på kvällen och då kom tårarna. Floderna över en mors dag, med två barn i hjärtat men bara en att krama om. Och allt blev sådär svartvitt för en stund, tankarna lurade mig att tro att ”alla andra” har världens bästa mors dag med horder av underbara ungar på rad, BARA inte jag. Så är det ju inte. Jag vet ju det. Men igår i köket var det sanningen.

Sån total kontrast från förra årets mors dag också…glädjen då över den växande magen…förväntan över en blivande tvåbarnsfamilj, äntligen.

Årets mors dag, nä det var ingen bra dag.

Nu väntar, låt mig se…skolavslutning, midsommar, semestertid och säkert massa andra högtider att passera, med minnet av hur det var ifjol…och så den krassa verkligheten av hur det blev.

Jag var höggravid i somras. Så varenda blomma som slår ut nu bär på ett minne av hur jag då tänkte ” nästa år slår de här blommorna ut och jag har en bebis på armen”. Jag känner glädje för blommorna nu också, men den är full med melankoli, den finns hela tiden bredvid.

Jag vill att året ska gå, vill komma varvet runt. Jag vill bli klar med att möta alla nya skiften i naturen för första gången efter Emmas död. Så känns det, vill komma runt, beta av, kanske det mattas av lite för varje varv.

att prata om det

maj 6, 2013

Lite tankar väcktes, av senaste inlägget i bloggen ” Det som hänt”. Hon skriver om det underliga i att en studie visade att 98% av drabbade vill prata om det som hänt, men att 95% samtidigt svarar att de inte tar upp saker som hänt andra, av rädsla att riva upp sår hos dem.

Varför är vi så rädda?

Jag har redan från första början valt att försöka se denna förlust av Emma som något jag kan växa av. Jag har valt att ha fokuset där. Hur kan detta förändra mig till en sannare människa? En av sakerna jag har lärt mig är att just våga fråga. Och då med hjärtat, redo att lyssna, bara finnas bredvid. Våga ta upp svåra ämnen med andra, bjuda in till samtal. Varenda människa bär på sorg och tankar kring det…vare sig det handlar om död, någon bekant med cancer, skilsmässa, saker som inte blev som man tänkt sig osv. Jag säger alltid ”om du inte vill prata om det så är det ok”, men jag har ALDRIG hittills mött någon som sagt att de inte vill prata. Tvärtom forsar det ut tacksamhet över att man frågat. Och så bubblar det ut. Prat, tankar, oro, känslor.  Det finns så många människor som till synes har stor umgängeskrets, men ingen som på riktigt frågar, ingen som vill/vågar/vet hur de ska lyssna. Vi behöver lära oss det här. Att ha sanna relationer.  Att våga sträcka ut en hand. Man får lita på att personen i fråga säger ifrån ifall det inte känns rätt för dem. Vågar man syna sig själv kan man se att det är egorädsla man känner. Man är rädd att bli avsnäst. Men vore det hela världen? Det får man riskera, för att kunna visa att man bryr sig. Att man finns.

Vi är ju vår värld, vi är med och skapar den. Och om vi vill få ett öppnare samhälle, där alla känslor är tillåtna, där sorg och förlust får finnas bredvid skratt och glädje på lekplatsen, då får vi själva vara en del av det. Jag är det. Jag gråter mitt i affären om jag måste. Och om nån frågar om nåt har hänt så säger jag faktiskt att ja, min dotter har dött och hyllan med blöjor påminde mig om det, så nu gråter jag lite. Kanske de tycker att det är obehagligt att få sanningen kastad i ansiktet så, men nu skiter jag faktiskt i det. Jag måste också få finnas. Och jag har faktiskt bara upplevt positiva saker med min öppenhet. Personer har sagt till mig att de får sig tankeställare, att uppskatta vad de har, att inte ta saker för givet. Och det är väl fantastiskt?

Dessutom så mår jag bättre själv av att inte gå omkring och bita ihop. Bakom gråten finns alltid skrattet. Jag bär på alla känslor, jag är en palett av många färger. Jag blir nästan provocerad av konstlade samhällen där bara framgång får synas. Det är ju den kringelkrokiga vägen, som är livet, som är det intressanta. Tycker jag.

Så jag fortsätter att vara ledsen och glad och arg och djup och ytlig och tacksam och gnällig och hopplös och hoppfull om vart annat hela tiden.Och jag vill gärna prata med andra om det. Om alla delar.

Förlustbearbetningskurs

april 26, 2013

Från kris till kraft

Sorgearbete kan liknas vid en oönskad resa som man tvingats iväg på….”

ur ”Läkeboken -från kris till kraft” av Sara Dahlberg Eriksson.

Jag har varit på en fantastisk förlustbearbetningskurs i Norrland som jag tänkte skriva om här. Den hölls av 2 underbara personer vid namn Sara Dahlberg Eriksson och Helena Fjellström. Sara har själv mist 2 barn vid olika tillfällen och Helena har arbetat i 25 år med familjer med beroendeproblem. Förluster är ofta orsaken till missbruk och missbruk leder ofta till förluster ,så att bearbeta dem är en nödvändighet för livskvalitet. Kursen grundar sig i 12-stegprogrammet som har omarbetats för att passa förlustbearbetning. Vi var 8 personer som gick denna kurs som pågick från måndag till fredag, morgon till kväll, med helpension.

Vi pratade om riskerna med att inte bearbeta sorg. Tiden läker inte nödvändigtvis alla sår – tiden är en god vän men det är vad vi gör under tiden som påverkar bearbetningen.

Automatiskt så vill vi undvika smärta. När det gör för ont kan man hitta olika överlevnadsstrategier. Läkemedel är ett vanligt sätt, likaså alkohol. Mat tröstar och socker piggar upp men kan leda till svåra hälsoproblem. Shopping och spelmissbruk dämpar för stunden. Arbetsnarkomani och träningsmissbruk premieras nästan i vårt samhälle, det är ett utbrett problem och ger dessutom bekräftelse. Man presterar – och får höra att man är duktig.

Att bearbeta kräver vår närvaro, alltså vår tid. När sorger lämnas obearbetade kan man tro att de försvunnit efter att ha lyckats gömma undan dem. Men de finns kvar, de lägger sig på varandra i lager på lager. Det tar stor energi att trycka undan en sorg, även om det kan vara en omedveten handling. Det kan skapa psykosomatiska problem som sömn och magproblem eller värk i kroppen. Kanske försöker man snabbt att ersätta sin förlust och springer vidare i livet. Om man ständigt håller sig aktiv hinner man inte känna smärtan, men förmågan att uppleva riktig glädje kan försvinna. Tvärtemot vad man ofta tror så kan just behovet att uttrycka – trycka ut- och sörja ordentligt faktiskt frigöra energi så att man sedan, efter ett tag, kan uppleva mer glädje igen. Men sorgeprocessen behöver sin tid.

Man kan också fastna i sorgen. Det kan leda till bitterhet, sjukdomar, kronisk håglöshet och ensamhet eftersom man börjar isolera sig. För att ta sig ur den onda cirkeln talade vi om olika andliga principer att tillsätta i sitt liv.Att inte bara överleva, utan transformera sina kriser till kraftkällor. Vi smakade på ord som acceptans, medkänsla, ödmjukhet, försoning, villighet och mod.

I stället för att se sorgen och livet som linjär så arbetade vi med cirklar på kursen. Chockfasen är kärnan i mitten och sedan rör man sig ut  i större cirklar- bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Denna bild gjorde det tydligt att se det vi på kursen kände igen oss i: att man kan vandra mellan de olika faserna. Läkeprocessen är sällan linjär där det blir ”bättre och bättre” utan det är ett pendlande i sinneslägen. Man kan känna sig stabil i kortare eller längre perioder och sedan ramla ner i gråt och förtvivlan, även långt efter en förlust. Sara påpekade att hon tror att varje gång man vågar känna på smärtan så läker man lite mer. Man ska inte se det som ett misslyckande, eller att man är ”tillbaks på ruta ett” igen, utan det är en del av att vara en kännande människa.

Alla människor sörjer olika, och man kan vara mer eller mindre rustad för att hantera förluster beroende på hur ens tidigare erfarenheter ser ut, vilket skyddsnät man har runt sig och hur man blivit uppfostrad. Vi talade om att ny sorg ofta återuppväcker gamla sorger. Det kände vi alla igen oss i, att gamla minnen kan komma upp, känslor av svek och förluster som man inte bearbetat klart. Vi talade också om att en kris kan utlösa fler kriser. Har man t.ex. varit en person med stor energi, som efter en förlust bara orkar med det vardagliga under lång tid så blir det en kris i krisen. Man kanske mister jobbet och då blir det en sorg i sorgen.

En uppgift som vi gjorde var att skriva ett cirkelbrev med alla osagda ord, alla ”jag vill att du ska veta att…”. Man kunde avsluta brevet med att man släpper personen fri och tar farväl.Ett tankefel man lätt gör är ”om jag tar farväl och väljer att släppa min förtvivlan så betyder det att jag inte längre älskar och saknar den jag mist”. Men jag upplevde denna uppgift som oerhört befriande och vacker. Att inte bara skriva brevet utan att också sedan läsa upp det för någon, gjorde att det gick mycket djupare än om jag bara skrivit brevet för mig själv. Det blev på riktigt när orden uttalades och togs emot av någon annan. En slags ceremoni.

Jag är faschinerad av grupprocesser och har tidigare mött dem främst i pedagogiska sammanhang. Jag har även gått i terapi och sett vilken läkande förmåga det finns i att bara bli lyssnad på och hur man då kan hitta svaren i sig själv. Men att, som i detta fall, inte bara ha en terapeut, utan två proffesionella personer och en hel medkännande grupp hos sig, gav processen en enorm kraft. Jag lärde mig så mycket av de andra deltagarna och vi bar varandra på ett fantastiskt sätt. Man kan ju bli rätt sluten i sin sorgebubbla- också för att man kanske gått på nitar och känt sig missförstådd när man väl öppnat sig för någon. Det har jag erfarenhet av och har därför blivit tystare. Men här kände vi oss förstådda och vågade öppna oss mer och mer och det känns verkligen som att jag har fått nya vänner.

Just ”delandet” var något återkommande efter varje uppgift. Vi satt i cirkel, ordet var fritt men vi fick inte avbryta varandra, inte komma med goda råd, inte gå in och trösta om inte personen själv bad om en kram och vi fick ta den tid vi behövde. Den här delen var jag mest nervös inför innan, dels för att jag inte visste vad som skulle hända med mig när jag väl började prata. Men jag var nog också rädd för att det skulle kännas påklistrat amerikanskt och inte genuint. Och jag var lite rädd att nån skulle vara sådär negativt fast i ältande och bara stjäla energi. Så blev inte alls fallet. Alla som tar steget att gå en sån här kurs har ju kommit fram till att man vill ha hjälp att gå vidare och man är redo att ta emot den hjälpen.

Jag vill verkligen rekommendera den här kursen för personer som känner att de vill lära sig mer om sig själv, sin sorgeprocess och få redskap att hantera svår sorg. Googla på ork-idé, så hittar ni dit.

Förlustbearbetningskurs

april 26, 2013

Sorgearbete kan liknas vid en oönskad resa som man tvingats iväg på….”

ur ”Läkeboken -från kris till kraft” av Sara Dahlberg Eriksson.

Jag har varit på en fantastisk förlustbearbetningskurs i Norrland som jag tänkte skriva om här. Den hölls av 2 underbara personer vid namn Sara Dahlberg Eriksson och Helena Fjellström. Sara har själv mist 2 barn vid olika tillfällen och Helena har arbetat i 25 år med familjer med beroendeproblem. Förluster är ofta orsaken till missbruk och missbruk leder ofta till förluster ,så att bearbeta dem är en nödvändighet för livskvalitet. Kursen grundar sig i 12-stegprogrammet som har omarbetats för att passa förlustbearbetning. Vi var 8 personer som gick denna kurs som pågick från måndag till fredag, morgon till kväll, med helpension.

Vi pratade om riskerna med att inte bearbeta sorg. Tiden läker inte nödvändigtvis alla sår – tiden är en god vän men det är vad vi gör under tiden som påverkar bearbetningen.

Automatiskt så vill vi undvika smärta. När det gör för ont kan man hitta olika överlevnadsstrategier. Läkemedel är ett vanligt sätt, likaså alkohol. Mat tröstar och socker piggar upp men kan leda till svåra hälsoproblem. Shopping och spelmissbruk dämpar för stunden. Arbetsnarkomani och träningsmissbruk premieras nästan i vårt samhälle, det är ett utbrett problem och ger dessutom bekräftelse. Man presterar – och får höra att man är duktig.

Att bearbeta kräver vår närvaro, alltså vår tid. När sorger lämnas obearbetade kan man tro att de försvunnit efter att ha lyckats gömma undan dem. Men de finns kvar, de lägger sig på varandra i lager på lager. Det tar stor energi att trycka undan en sorg, även om det kan vara en omedveten handling. Det kan skapa psykosomatiska problem som sömn och magproblem eller värk i kroppen. Kanske försöker man snabbt att ersätta sin förlust och springer vidare i livet. Om man ständigt håller sig aktiv hinner man inte känna smärtan, men förmågan att uppleva riktig glädje kan försvinna. Tvärtemot vad man ofta tror så kan just behovet att uttrycka – trycka ut- och sörja ordentligt faktiskt frigöra energi så att man sedan, efter ett tag, kan uppleva mer glädje igen. Men sorgeprocessen behöver sin tid.

Man kan också fastna i sorgen. Det kan leda till bitterhet, sjukdomar, kronisk håglöshet och ensamhet eftersom man börjar isolera sig. För att ta sig ur den onda cirkeln talade vi om olika andliga principer att tillsätta i sitt liv.Att inte bara överleva, utan transformera sina kriser till kraftkällor. Vi smakade på ord som acceptans, medkänsla, ödmjukhet, försoning, villighet och mod.

I stället för att se sorgen och livet som linjär så arbetade vi med cirklar på kursen. Chockfasen är kärnan i mitten och sedan rör man sig ut  i större cirklar- bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Denna bild gjorde det tydligt att se det vi på kursen kände igen oss i: att man kan vandra mellan de olika faserna. Läkeprocessen är sällan linjär där det blir ”bättre och bättre” utan det är ett pendlande i sinneslägen. Man kan känna sig stabil i kortare eller längre perioder och sedan ramla ner i gråt och förtvivlan, även långt efter en förlust. Sara påpekade att hon tror att varje gång man vågar känna på smärtan så läker man lite mer. Man ska inte se det som ett misslyckande, eller att man är ”tillbaks på ruta ett” igen, utan det är en del av att vara en kännande människa.

Alla människor sörjer olika, och man kan vara mer eller mindre rustad för att hantera förluster beroende på hur ens tidigare erfarenheter ser ut, vilket skyddsnät man har runt sig och hur man blivit uppfostrad. Vi talade om att ny sorg ofta återuppväcker gamla sorger. Det kände vi alla igen oss i, att gamla minnen kan komma upp, känslor av svek och förluster som man inte bearbetat klart. Vi talade också om att en kris kan utlösa fler kriser. Har man t.ex. varit en person med stor energi, som efter en förlust bara orkar med det vardagliga under lång tid så blir det en kris i krisen. Man kanske mister jobbet och då blir det en sorg i sorgen.

En uppgift som vi gjorde var att skriva ett cirkelbrev med alla osagda ord, alla ”jag vill att du ska veta att…”. Man kunde avsluta brevet med att man släpper personen fri och tar farväl.Ett tankefel man lätt gör är ”om jag tar farväl och väljer att släppa min förtvivlan så betyder det att jag inte längre älskar och saknar den jag mist”. Men jag upplevde denna uppgift som oerhört befriande och vacker. Att inte bara skriva brevet utan att också sedan läsa upp det för någon, gjorde att det gick mycket djupare än om jag bara skrivit brevet för mig själv. Det blev på riktigt när orden uttalades och togs emot av någon annan. En slags ceremoni.

Jag är fascinerad av grupprocesser och har tidigare mött dem främst i pedagogiska sammanhang. Jag har även gått i terapi och sett vilken läkande förmåga det finns i att bara bli lyssnad på och hur man då kan hitta svaren i sig själv. Men att, som i detta fall, inte bara ha en terapeut, utan två proffessionella personer och en hel medkännande grupp hos sig, gav processen en enorm kraft. Jag lärde mig så mycket av de andra deltagarna och vi bar varandra på ett fantastiskt sätt. Man kan ju bli rätt sluten i sin sorgebubbla- också för att man kanske gått på nitar och känt sig missförstådd när man väl öppnat sig för någon. Det har jag erfarenhet av och har därför blivit tystare. Men här kände vi oss förstådda och vågade öppna oss mer och mer och det känns verkligen som att jag har fått nya vänner.

Just ”delandet” var något återkommande efter varje uppgift. Vi satt i cirkel, ordet var fritt men vi fick inte avbryta varandra, inte komma med goda råd, inte gå in och trösta om inte personen själv bad om en kram och vi fick ta den tid vi behövde. Den här delen var jag mest nervös inför innan, dels för att jag inte visste vad som skulle hända med mig när jag väl började prata. Men jag var nog också rädd för att det skulle kännas påklistrat amerikanskt och inte genuint. Och jag var lite rädd att nån skulle vara sådär negativt fast i ältande och bara stjäla energi. Så blev inte alls fallet. Alla som tar steget att gå en sån här kurs har ju kommit fram till att man vill ha hjälp att gå vidare och man är redo att ta emot den hjälpen.

Jag vill verkligen rekommendera den här kursen för personer som känner att de vill lära sig mer om sig själv, sin sorgeprocess och få redskap att hantera förluster.

Googla på ork-idé, så hittar ni dit.

fullt i utkast

april 26, 2013

Alltså jag då…jag tror att jag ploppar ut mina inlägg och sen ligger de tydligen kvar i utkast! Förlustbearbetningskursen gick jag alltså i mars, men nu ska ni få veta det också ;).

the circle of life

apple hill cottage

emmatibelia

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

livetefteralice

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Carro - Änglamamma och mamma till Simon

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

LadyBond

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Tildas mamma

En blogg om mitt liv som änglamamma efter att vår yngsta dotter Tilda plötsligt och oväntat dog i juni 2009. Kvar stod jag, min man och Tildas storasyster och tvingades inse att livet aldrig riktigt skulle bli detsamma igen.

Mitt lilla egna utrymme, min skrivterapi

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Livet efter Noa

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Anne utan e

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Kolbengtsson

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Hemliga Arnes öppna bok

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Hjärtebarnet som blev en ängel

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever