Tack!

oktober 31, 2012

Bättre dag idag. Jag vill uttrycka min otroliga tacksamhet för alla fina, fina människor som finns. Jag har haft kontakt med flera andra änglamammor idag och det finns så mkt kärlek och medkänsla gentemot varandra. Jag blir alldeles varm av detta. Långsamt och ett steg i taget tar jag mig an att få kontakt med andra som mist ett barn. Tyvärr ,måste jag väl säga, så är det enklare än jag trott. Vi vimlar omkring på en massa bloggar. Alla dessa ofattbara öden. Alla små vackra barn som varit så älskade, som somnat in av olika anledningar. Det är inte klokt att man håller. Men det gör vi. Jag tycker om er alla så mkt, jag känner så mkt med varenda en av er utan att ens känna er.  Ville bara skriva det.

Annonser

Det är mkt nu…

oktober 29, 2012

Så himla känslosamt, jag känner mig tokig på riktigt. Typ utbränd, jag får inte ihop tankarna alls, blir stressad av minsta lilla, tål inte ljud, börjar grina om jag blir för trött. Ont i hela kroppen har jag också. Vaknar på småtimmarna och svettas av mardrömmar. Jag vill bara må bättre, men vet att den tanken  skapar press. Jag VILL så mkt och känner mig frustrerad när jag inte får till det. Jag vet ju vad jag mår bra av i dessa lägen. Rutiner tex. Men det är precis vad jag inte får till.Jag ska INTE fastna vid datorn och läsa skit som får mig på dåligt humör. Facebook är en big nono, då känner jag mig sämst på en minut. Gå ut i naturen mer borde jag. Andas höst. Försöka hålla nån slags struktur på dagarna. Helt seriöst kan jag sitta en hel dag och bara glo. Fan, är det en depression på gång ändå? Jag vill inte ner i det där träsket, jag hade ju liksom bestämt att jag kan ha SORG utan att bli SJUK. Men nu vete fasen…

Min längtans längtan är ett forum där jag kan lära känna ”likasinnade”. Jag känner så starkt att jag behöver få hänga med andra nu med samma erfarenhet. För ingen annan kan förstå.

Jag är inne i en ny fas av sorgen tror jag. Argfasen.  Jag orkar inte vara förstående, jag tänder till och tycker att folk är puckade, oförstående, ytliga, ÄCKLIGA som har mage att klaga på sina fjantproblem. I vanliga fall har jag rätt stor förståelse för folk. Att vi alla är olika och upplever saker olika. Men ibland tappar jag all vett och sans. Ibland vill jag skrika SLUTAGNÄLLAPÅATTDUÄRTRÖTTFÖRMINBEBISÄRDÖD!!!!

Så om ni hittat hit, ni änglamammor och änglapappor eller bara människor som gått igenom stora förluster i livet, kan vi inte hålla ihop och tycka om varandra och förstå varandra? Det vore så fint. Säg gärna till att ni finns, att ni hittat hit. Så kan vi vara tillsammans och dela tankar och strunta i de där människorna som inte förstår hur ord som” ni är så unga, ni kan få fler barn” är en idiotgrej att säga som inte tröstar alls när man har en liten barngrav att gå till.

Jag längtar efter gemenskap i detta svåra. För jag vet ju att jag inte alls är ensam, även om man kan känna sig så ofattbart ensam ibland…

Amma arma mamman

oktober 23, 2012

Det har varit så psykiskt påfrestande att ha mjölk i brösten.Trots medicin och kalla handdukar så har sängen varit blöt på mornarna. Jag älskade att amma och hade längtat så otroligt mkt efter att få göra det igen, så det har känts vidrigt att ha mjölk och inte få amma. Och vilken TID det tog innan den sinade. När sonen slutade amma så tyckte jag att mjölken försvann nästan direkt. Men nu, vecka efter vecka, det var jag verkligen inte beredd på.

I början drömde jag nästan varenda natt att jag ammade Jag såg mig själv ovanifrån,hur jag satt med Emma i famnen och ammade. Jag iakttog en härlig stund med mig själv och mitt barn och hela drömmen var ljus och fylld med kärlek.

Sedan, när jag vaknade, så var det inte det minsta härligt

Tillfällig omgruppering

oktober 23, 2012

”Tillfällig omgruppering”.

Jag läste dessa ord kring någon som nyss gått igenom en skilsmässa. Lite same, same but different här. Käftsmällen ”vägen vidare härifrån och framåt blev inte alls som vi hade tänkt oss” är ordentligt omtumlande och det är faktiskt inte så jäkla lätt att fatta hur man ska vandra vidare. Det känns som att precis allt inom mig genomgår en tillfällig omgruppering. Jag pendlar mellan att vilja göra massa saker till att inte vilja göra någonting alls. Mest det senaste. Just nu känns det som att jag bara vill gömma mig för världen.  Sitta under en korkek och lukta på blommorna. Allt som har med ansvar att göra ger mig ångest. Min självkänsla ligger i nån grumlig pöl, det känns som att jag inte kan eller vågar nånting. Att jag är oduglig. Och jag är så trött på att vara ledsen. Igår kväll kom en ny gråtsväng, när jag städade rummet som Emma skulle ha. Jag tände en liten kvällslampa därinne och plötsligt kom det där slaget i magen, att det fattas en bebis här. Vi har ett rum som bara står. VAD SKA MAN GÖRA MED ALLA KÄNSLOR?? Jag kan inte bara ta mig samman hela dagarna, det måste få slippra ut!  Så nu låter jag det trilla några tårar.

Jag lånar, i brist på förmåga att uttrycka mig,  en dikt från en annan bloggare, som mist sin dotter Wilhelmina:

Vi väntade dig , lillasyster
vi längtade

Det smärtar, min dotter
att du inte fick födas till livet

Att vi aldrig fick lära känna dig
lära känna din doft

Inga böner kan få dig tillbaka
ändå ber vi om att du har det bra

En stund på jorden

oktober 20, 2012

Har hängt upp mig lite på kroppen några dagar. Ibland blir jag så arg över degmagen och fetrumpan som finns kvar, då känns det värdelöst, verkligen. Vara tjock utan anledning. Har man en bebis i famnen skiter man ju totalt i cellulitlår . Bittra tankar slungar tag i mig ibland, tankar på att jag fick gå igenom  en hel graviditet med allt vad det innebär – utan minsta lön för mödan.  Åderbråck på benen fick jag den här gången också. Alla dessa tuffa månader för ingenting. Jag spydde i 5 , sen kom foglossningen och sista månaden var jag så fylld av vätska så att fötterna var runda. Man klarar ju alt det där för att man väntar på nåt ljuvligt. Man får paketet, som är värt allt, allt. Om allt går som det ska.

Men sen lugnar jag ner mig. Och tänker att det visst inte var förgäves. Jag var så kär i min lilla bebis. Min hänghud  är en påminnelse om att Emma funnits. Emma var här, en stund på jorden. Och det är jag så glad för.

När Emma dog

oktober 20, 2012

Det här inlägget blir långt och känns rätt skavigt , men det skickas iväg för annars kommer jag inte vidare med bloggandet.

I vanliga fall har jag ganska ofta migrän men under graviditeten hade jag bara haft kanske 5 riktiga migränattacker, vilket jag såklart var väldigt tacksam för. Men en natt, i v.36, slog den alltså till. Jag hade fruktansvärt ont och kunde bara sitta rakt upp i sängen. Men efter några timmar släppte det, jag kunde somna om och morgonen efter mådde jag bra igen. I efterhand är jag ganska säker på att det var den natten Emma dog och att migränen var en kroppslig reaktion på detta.

Dagen efter åkte vi till stranden och sonen fick prova att vindsurfa med sin farbror. Det var en härlig dag. Jag hade ganska mkt sammandragningar, men det har jag haft från och till både under denna graviditet och när jag väntade sonen, så det var ingenting jag tyckte var konstigt. Jag tänkte snarare att det kanske började bli dags. Sonen föddes i v. 35 så den enda egentliga oron jag haft var att Emma skulle födas för tidigt eller/och att det skulle bli akut kejsarsnitt igen…det var ingen rolig upplevelse så det ville jag helst slippa.

Den kvällen minns jag att jag satt i soffan och tittade på min mage. Emmas rumpa åkte ut i sidan för att sedan sjunka in igen. Maken kom också för att kolla och vi roades av detta. Det kändes precis som om hon rörde på sig, men nu vet jag att hon redan var död då, det var sammandragningarna som fick hennes kropp  att röra på sig.

Dagen efter hade vi fått tid för att träffa en barnmorska som skulle visa oss förlossningssalen och svara på frågor. Hon var väldigt trevlig och trots att det drog ut på tiden och hon egentligen skulle gå av sitt pass så stannade hon kvar och svarade på alla mina frågor. Hon tyckte att när jag ändå var där kunde hon lika gärna lyssna på hjärtljuden.

Men hon hittade inga hjärtljud. Barnmorskan frågade om jag känt rörelser idag och jag sa att bebisen flyttat på sig under dagen, att hon i morse låg på vänstra sidan, nu på högra. Hon sa att det kan hända att apparaten är trasig, att jag inte skulle oroa mig men att jag för säkerhets skull skulle göra ett ultraljud. Jag förstod inte alls allvaret. Fortfarande var min värsta tanke att hon skulle vara medtagen därinne och att det skulle bli kejsarsnitt. Så jag höll mig lugn – allt för att inte stressa min kropp ifall Emma mådde dåligt därinne.

Och så kom vi till ultraljudet. Jag såg direkt på skärmen att Emma låg helt orörlig. Det fanns inget liv. Inget pickande hjärta. Så jag blundade. Jag bad om ett mirakel. ”Snart börjar hjärtat att slå igen och allt blir bra, vilken sekund som helst nu...”. Men efter vad som kändes som en evighet frågade jag till slut läkaren ”Snälla, kan du säga nåt, är det nåt som är fel?” ”Ja…det finns inga hjärtljud…hjärtat slår inte.”

Den gråten som kom då, det var en så avgrundsdjup smärta från det svartaste hål som tog sig upp och ut genom mig. Jag kan fortfarande inte tänka på det här ögonblicket utan att tårarna börjar rinna. Det kändes som en absurd film, jag kunde inte förstå det, jag upprepade gång på gång ”det här är inte sant, det KAN inte vara sant...”  Maken var blek i ansiktet och klappade mig monotont på benet.Vad som hände sedan har jag inget riktigt grepp om. Jag var tvungen att upprepa för mig själv att Emma var död, hon ligger i min mage men hon lever inte. Jag kunde inte förstå att det var sant.

Vi hade ju längtat så. Vi var så lyckliga över henne. Allt var ju så bra! Hon var frisk, alla prover var bra, vi hade varit på ultraljud bara en vecka tidigare. Sonen skulle få en lillasyster, efter så många, många år. Det vara bara några veckor kvar. Nu blev det…ingenting.

Jag fick sömntabletter och en säng i en tom, mörk sal och nästa morgon skulle jag föda ut Emma. Den natten sov jag knappt någonting. Jag var faktiskt fullkomligt lugn. Ledsen men lugn. På något sätt var mina tankar mkt klarare precis där i början. Jag kände sån kärlek och tacksamhet till Emma, jag ville liksom hedra henne för att hon funnits, inte smutsa ner det med förtvivlan.

Det här är dagboksanteckningar från den där sista natten på sjukhuset, när hon fortfarande låg, död,  i min mage:

13 aug kl. 04.10

Just nu känns allt så ljust. Som att jag är totalt buren. Det känns som att Emma ger mig kraft. Hon är här och ger mig kraft. Jag tror att jag har accepterat vad som hänt. För det känns inte svårt att tänka på döden. Jag förstår att hon är död. Jag förstår att vi fick den här tiden tillsammans och det var jättefint. Jag är tacksam över att ha haft en dotter. Hon gav mig så mkt glädje.

Just nu, inatt, känner jag att jag inte vill ge upp. Jag bestämmer mig för att inte drunkna i sorg utan leva vidare. Jag vill vara med min familj. Jag vill umgås med alla människor som jag älskar. Jag kan sörja och läka.

Jag hade starka, smärtsamma sammandragningar under natten, säkerligen en reflex att stöta ut det döda barnet. Emma hade snurrat runt och låg i säte, så på morgonen gjordes ett vändningsförsök som inte lyckades. Jag hade hoppats att jag skulle få föda ut henne. Min mamma är barnmorska så jag vet att det kan vara en väldigt betydelsefull sorgeprocess och även en vacker upplevelse att föda ut sitt döda barn, att få se det, hålla det, ta farväl. Men nu blev det kejsarsnitt och det blev också bra. Jag kände att jag inte orkade känna mer besvikelse över saker just då. Jag accepterade läget. Jag fick svår frossa så de hade svårt att sätta ryggmärgsbedövningen och den hamnade nog lite snett för jag hade ont länge i ryggen efteråt. Precis innan operationen var jag  i ett sånt vaakum känslomässigt. Helt tom. Jag tänkte ingenting, jag bara VAR.

Det såg ut som om Emma sov, förutom att hon var blek. Hennes läppar var mörka, munnen lite öppen och hon hade ett skrapsår på kinden. Och svart hår, som sin storebror. Vackrast i världen såklart. Ögonen öppnades aldrig upp inför denna värld, men jag är säker på att de blivit bruna. Och kanske skulle hon ha fått svarta korkskruvslockar, som sin pappa. Hon hade navelsträngen hårt runt halsen och obduktionen visade att det var vad hon dog av. Syrebrist. Annars var hon en helt frisk liten flicka på 2,5 kg och 44 cm.

Läkaren förklarade att detta är oerhört sällsynt, men att det sker ibland. Och att det inte är något man kan göra något åt. Hon skulle inte ha räddats även om jag varit inlagd på sjukhus. Snurrar de in sig så att flödet i navelsträngen kläms åt så dör de på 3 minuter. Jag nojade över att ”om jag bara hade åkt in när jag hade migrän” men läkaren sa att migränen mycket troligt uppstod av att hon redan dött.

Nu efteråt förstår jag inte själv hur jag höll ihop de där första dagarna. Att jag inte slängde mig på golvet och skrek. Att jag inte blev tokig. Att jag inte försökte hoppa ut genom fönstret.  Men jag kände redan från första stund en sån vördnad till alltihop. Livet och döden, så stora saker som vi inte kan döma och bedöma. Det enda vi kan göra är att ta emot det som kommer till oss och sedan släppa när det försvinner. Jag tog emot Emma med hela mitt hjärta, sedan fick jag lov att släppa henne snarare än jag tänkt. Livet blir sig aldrig likt men jag vill aldrig, aldrig önska bort den här upplevelsen.

En annan slags styrka

oktober 12, 2012

Jag kanske är avtrubbad. Eller kanske är det en slags acceptans, jag vet inte. Det kan bero på att jag lever så nära döden nu så att den känns självklar på nåt sätt.

Det är sant att man blir starkare. Inte stark som hård, men stark som i insiktsfull, stark som i modig. Och jag kan faktiskt tänka TACK för att jag varit deprimerad tidigare, TACK för att jag vet hur ångest fungerar och hur jag kan hantera den, TACK för att jag tagit mig igenom så många svåra perioder i mitt liv – för jag har lärt mig att man kan gå vidare. Utan den vetskapen skulle jag nog inte haft något golv alls att stå på idag. Men golvet bär mig. Golvet bär.

Lite krasst tänker jag: Detta är en ny erfarenhet att lägga till livslistan. Jag behöver omfamna det och bara ta ett steg i taget, långsamt framåt.

Och det kommer att komma en ny vår.

Idag tillåter jag mig att känna mig stark som i klok.

the circle of life

apple hill cottage

emmatibelia

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

livetefteralice

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Carro - Änglamamma och mamma till Simon

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

LadyBond

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Mitt lilla egna utrymme, min skrivterapi

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Mist ett barn

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Livet efter Noa

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Anne utan e

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Väv av drömmar

Om en lång utlandsresa mot barn genom embryodonation - och en ny resa mot att få göra syskon härhemma

Kolbengtsson

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Hemliga Arnes öppna bok

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Hjärtebarnet som blev en ängel

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever