Tvivel

november 27, 2012

Det rasar lite nu.Stormen rullar in. Tipp, tapp, mörkret och hopplösheten smyger sig på,kryper in i alla hörn som små svartklädda tomtenissar. Den senaste känslan är att jag inte ens vet om jag vill ha fler barn. Jag känner mig uppgiven, som om jag inte skulle orka med. Jag vill inte gå omkring och vara en deppig, energilös mamma. Jag vill inte ha det här hålet i hjärtat, det här ”vad spelar det för roll”. Tänk om den här meningslösheten aldrig släpper? Man ska bara lära sig att leva med det här. Lära sig?

Nu när jag befinner mig här, så minns jag att så här dyster kunde jag känna mig under småbarnsåren också. Ständigt trött. Smått uppgiven.  Jag målar fan på väggen nu och glömmer helt känslan och övertygelsen ” det är värt ALLT”. Jag vet inte vad som är värt nåt längre. Nu minns jag bara det jobbiga. Skrikiga nätter, gnäll, plockdöden, VAB, relationsbråk om vem som gör mest och vem som är tröttast. Plötsligt har jag förvandlat alla minnen till gråmesar. ”Var jag inte rätt ensam de där åren? Skulle det inte bli likadant nu?” Mina tankar kan bli så grumliga så jag tänker att det inte var meningen, det var ett tecken och nu kan vi lika gärna skilja oss. Det här skrämmer mig. För den lilla gnutta hopp och framförsikt jag känt, det enda pirret jag kunnat känna för livet- tanken på att vi kanske får packa upp alla bebissaker igen, det rinner ur mina händer. Inte ens den drömmen finns kvar. Och kvar blir då…ingenting.

Annonser

Och så avundsjukan…

november 21, 2012

Den fulaste känslan, den skamfulla.

Idag har hela dagen gått åt till den. Den väcktes av bilder på bekanta, på weekend dit jag vill åka. Jag började liksom koka. De såg så lyckliga ut…jag vet att de är lyckliga i sina liv just nu. Sen var det nån annan som fått drömjobbet, nån tredje med en nyfödd på magen. Det är smärtsamt att se de stora glappen mellan oss. Jag blir påmind om den lyckan som jag själv kunde ha haft nu. Fick ont i magen av bristkänsla, av den här tärande tärande känslan att jag bara vill få må bättre. Jag är egentligen inte avundsjuk på resor och drömjobb. Jag vet så väl att vad som verkar bra utåt sett inte har något värde om man inte mår bra inuti. Det är där avundsjukan sitter. Jag är så avundsjuk på människor som mår bra, helt enkelt. Som är glada, känner flyt och livsglädje, hopp, tillförsikt. Orsaken till känslorna kvittar, men bara ATT FÅ HA DEM. Jag hittar inte ens tron denna dag att de någonsin kommer att komma till mig igen. Som om jag inte ens orkar försöka. Livet är för andra, inte för mig -en sån hemsk tanke har följt mig idag och gör ont djupt in.

Idag var bottendagen hittills. Så.jäkla.Uppgiven.

Jag kan nästan skratta åt mig själv när jag får syn på hur jag håller på. Temat som jag har snöat in på nu är av naturliga skäl ”sorgearbete” – jag läser allt jag kan hitta, googlar, skriver listor , läser böcker, gör övningar och bearbetar så det står härliga till. Jag stannar upp och inser att jag halkat lite snett nånstans…hamnat i nån omedveten förhoppning om att ”nu ska jag beta av allt det här med sorgearbete, så att jag kan gå vidare sen”. Men det finns ingen quick fix på detta. Det spelar ingen roll hur klok man är, eller försöker vara. Sorg går sin egen rund, kommer och går lite som den behagar. Ibland finns den här men gör inte alls ont, andra stunder får jag ingen luft. Och det är bara att acceptera. Jag får också acceptera att jag inte har en blekaste aning om hur länge det kommer att vara så. Klyschan jag har lyssnat på i 3 månader nu utan att förstå, börjar jag förstå: Det behöver få ta den tid det tar.

I min ordnade hjärna ville jag tro att det inte gällde mig. Jag är ju så lättlärd. Jag skulle sörja, absolut – både djupt och ordentligt. Och sen komma på fötter med ny energi och livslust, hejsan svejsan. Gärna också helt orädd. Vad livet inte alls funkar så. Jag har ett otåligt drag och viljan att vara duktig gör sig ibland pinsamt synlig. Som om man skulle kunna vara duktig i sorgearbete.

Spännande är det iaf. Ja, jag ÄR faktiskt fascinerad av djupet jag får lära känna. Sorgen – en ny livskamrat att hålla i handen då och då. När jag tänker på det sättet, så försvinner min önskan att ha bråttom. Det är ingenting jag vill få överstökat, det här är en relation som jag kommer hänga med livet ut. Vi håller precis på att lära känna varandra, jag och sorgen.

Att knyppla skyddsnät

november 15, 2012

Idag inser jag att trots allt som hänt nu med Emmas död, alla funderingar och grubbel som kommer och går, så mår jag faktiskt så mkt bättre idag än jag gjorde när jag mådde som sämst i mitt liv. Det här är långt ifrån min botten. Jag har funnit en inre trygghet att stå på, jag faller inte lika djupt längre. Och när jag faller så slår jag mig inte lika hårt. Kanske det är så att allt mitt själsliga knypplande faktiskt givit resultat – jag har knypplat mig trådfina skyddsnät att landa i. För även när det är mörkt så finns det ett ljus som brinner inom mig. Och det är vetskapen att jag alltid har mig själv. Alltid. Jag kan mista allt men ändå ha mig själv kvar. Yttre händelser kan rubba mycket men det kan inte rubba allt.

Jag har fortfarande tunga stunder, tunga dagar men de blandas upp oftare och starkare nu med ljus, glädje och kärlek. Livet är mer nyanserat än för bara några år sedan. Jag har lärt mig att fästa blicken på det jag har att vara tacksam för. Jag tackar och tackar och tackar. Och det ger mig en sällsam frid. Jag är i sanning rikare än de som har allt man kan peka på men som ändå inte kan vila i tacksamhet för det.

Även min starka tro lyser upp, min övertygelse att det finns något större. Jag litar på universum. Vad som än händer så finns det en plan. Kanske inte så att det finns någon ”mening” med att ett barn dör. Men jag tänker att man själv kan ge det en mening. En fin mening. Man kan bestämma sig för att bli en bättre människa av det. Att man väljer att älska ännu mer. Att man väljer att uppskatta livet ännu mer. Att man kanske struntar i onödiga bråk och förlåter lättare. Kramas mer. Att man struntar i att stressa. Kanske man inser att man vill välja bort jobb och pengar för mer tid till varande. Helt enkelt leva livet mer genuint.

Jag tror att de flesta som varit med om en svår förlust förstår vad jag menar med att man upplever livet mer intensivt efteråt. Mer äkta. Det finns ingen naiv tro kvar att man på något sätt kan skydda sig från smärtsamma händelser bara man spelar sina kort rätt. Inte heller finns tanken att livet går i en bana snett uppåt hela tiden. Men det gör också att man vet att man inget vet om morgondagen, så man knarkar NUET. Varför vänta på att saker ska bli bättre? Gilla livet NU. Jag har nästan helt slutat tänka ” sen, när ….då ska jag…”. Det finns bara idag.

Och idag väljer jag att älska sönder min man och min son. Idag väljer jag att tycka att livet är fantastiskt, precis som det är. Jag väljer att inte oroa mig för morgondagen. Jag knypplar mina skyddsnät i regn och solsken.

Alla vet inte än

november 9, 2012

Ja, så är det. Vi bor i ett litet samhälle och jag har nog trott att denna händelse hade spridit sig som en löpeld här i byn, varit en ”snackis”, ja vad vet man?  Men så är det tydligen inte. Vi var ute och gick jag och sonen,han gick några meter framför mig, då en mamma till ett barn i parallellklassen dök upp och glatt frågade honom  om syskonet hade kommit nu. ”Ja, men hon dog tyvärr”, hörde jag sonen svara. Hon vände sig om och tittade på min mage. Platt. Och ingen barnvagn. Hon beklagade sorgen till sonen och gick vidare utan att säga ett ord till mig.

Många vet inte hur de ska bete sig, det förstår man ju. Vi känner inte varandra, våra barn leker ibland på rasterna, inte mer än så. Säkert blir det en chock att höra, ingen vill ju att sånt ska hända. Att ett barn ska dö.  Men likväl är det en så underlig situation att stå där. Som med svansen mellan benen. Som att det är JAG som ska skämmas på nåt sätt. Över att det blir en så obehaglig stämning.

Den absolut mest vanliga kommentaren vi får när någon får veta att Emma dog är ” Ni kan få fler barn, ni är så unga”. Det är faktiskt helt galet! Det bara MÅSTE ju vara så att dessa personer själva har så svårt att hantera situationen så att de snabbt vill säga nåt positivt. Som blir så fel. Som om man ska glömma och gå vidare. Som om ett nytt barn skulle trolla bort det faktum att Emma är död. Men jag har förståelse för dem…antingen har de inte stött på detta förut och blir tafatta, eller så är det så här de hanterar livets skörhet: ignorera och rusa vidare i sina liv utan tid för eftertanke. Och då kan jag känna att det faktiskt är dem det är synd om.

olika bekymmer

november 7, 2012

Idag var jag på efterkontroll för kejsarsnittet och fick djupandas för att inte följa min instinkt och bara rusa ut ur väntrummet. Där satt jag på en stol, med en handfull höggravida kvinnor i rummet. De pratade och pratade. Jag satt tyst. Försökte att inte tänka alls på känslan av utanförskap. Utanförskapet, att vara den som hamnat utanför, den som inte fick vara med. Försökte att inte lyssna på deras prat men lyckades inte. En kvinna pratade om sin oro ifall barnet skulle ärva hennes skelögdhet.

Vi har verkligen olika bekymmer här i världen, tänkte jag.

Alla helgons dag

november 1, 2012

Vi har varit och tänt ljus på Emmas grav ikväll. Som så många gånger förut men ikväll var det extra tungt. Kanske för att det var så mycket folk på kyrkogården. Många barn. Familjer, tillsammans. Jag saknar min egen släkt ikväll.

Allhelgona har tidigare varit en högtid då jag tänkt på gamla människor som levt ett helt liv innan de dött. Det har varit en stund att hedra deras minne, vilket har känts vackert. Men Emma hann vi aldrig ha hos oss. Jag upplever en väldig ensamhet och tomhet ikväll. Känslor fastnar som en klump i halsen. Det kommer alltid att fattas ett barn för mig. Emma kommer alltid att fattas, det grät jag över vid graven ikväll.

Men det känns skönt att kunna sörja. Jag har tittat på Jonas Gardells ”Torka inga tårar…” och gråtit som ett tok. Livet och döden alltså, vilket tema. Kärlek och förlust. Det största… det är vad den bästa musiken handlar om…den bästa poesin.

Det är fint och stort mitt i allt det smärtsamma, det kan jag inte förneka.

the circle of life

apple hill cottage

emmatibelia

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

livetefteralice

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Carro - Änglamamma och mamma till Simon

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

LadyBond

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Tildas mamma

En blogg om mitt liv som änglamamma efter att vår yngsta dotter Tilda plötsligt och oväntat dog i juni 2009. Kvar stod jag, min man och Tildas storasyster och tvingades inse att livet aldrig riktigt skulle bli detsamma igen.

Mitt lilla egna utrymme, min skrivterapi

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Mist ett barn

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Livet efter Noa

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Anne utan e

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Väv av drömmar

Om en lång utlandsresa mot barn genom embryodonation - och en ny resa mot att få göra syskon härhemma

Kolbengtsson

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Hemliga Arnes öppna bok

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Hjärtebarnet som blev en ängel

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever