Jul och Nytt år

december 30, 2012

Kraft och mod önskar jag mig inför det nya året. Men detta årsslut känns så fundamentalt annorlunda. För mig tog det gamla slut iom Emmas död, det var där jag började en ny resa. En resa med en djupare erfarenhet, en annan syn på både liv och död, en annan syn på tid och föreställningar. Det sker inget skifte nu med årsslutet för mig, jag upplever att jag redan tagit klivet över en slags gräns. In i en ny tid.

Jag omvärderar allt. Fnular och funderar. Känner. Men kan inte sätta ord på det så bra ännu. Tankarna befinner sig fortfarande i snurrstadiet. Även det ska passera. Jag suger på stora, för mig, livsavgörande upptäckter. Jag känner mig trygg. Kaos kan råda överallt men i mig finns en trygg kärna. Den upptäckten…den önskar jag alla.

Julen bestod av alla känslor. Högt och lågt. Huset fullt med gäster, god mat, trevligt, varmt, bra stämning, skratt och kärlek. Sonen överlycklig över både mat och julklappar.                                                                                                                                                                                                         Sedan tog vi en kvällspromenad till graven för att tända ljus. En ny tradition som vi inte hade räknat med. Där blev det så väldigt ledsamt för mig. På hemvägen kom den där magonda tanken igen…att oavsett all framtida glädje, vad än komma skall, så kommer det alltid att fattas ett barn. En dag kommer jag nog kunna tänka den tanken i acceptans, men jag är inte alls där ännu. Den gör så väldigt ont fortfarande. Jag tog mig inte ur sorgebubblan efter kyrkogården så julaftonskväll var dämpad. Jag pratade med min kära faster i telefon som sa att hon tycker att det är bra och SUNT att jag tillåter mig att gå in i sorgen istället för att stänga av den. Det kändes bra att höra. Ibland behövs det så lite. Bara att bli bekräftad. Sedd. Förstådd.

Nyårsafton blir en stillsam händelse. Vi är inte så sugna på fest. Men vi ska gå på bio och äta ute, det känns lagom vågat efter några veckor med flunsor och annat skräp här hemma. Det blir som det blir. Nog så.

Annonser

Våga för att vinna

december 19, 2012

Jag har haft flera bra dagar nu. December har varit en vila jämfört med ångestnovember. Nåt inombords har kommit till djupare insikt. Eller så är jag så slut så att jag inte orkar kämpa emot längre -och in kommer acceptansen. Som får mig att landa lite. Pusta ut. Känna att det ordnar sig.

Jag blir berörd av allt magiskt, för livet är magi. Tårar kommer lätt. Bragråt.Trots migränmorgon så känner jag ett sånt lugn, att allt får ha sin tid. Jag njuter av att vara hemma. Accepterar mitt någorlunda hemmafruliv just nu (jobbar typ 30%). Att ha all tid i världen åt kolakokning och julpyssel är så skönt. Nyss kom en rysning av kärlek till sonen. Att förstå, på djupet, att jag har en son som jag får vara med varje dag, det är en sån gåva. Hur tweeniebutter han än må vara. Och åter igen upplever jag känslan som jag hade precis när Emma dött. Glädje över Emma. Jag är tvåbarnsmamma. Känner mig stolt. Det är så speciellt att ha en ängladotter. Tycker att det känns rent och fint.

Fick en fråga från en annan änglamamma, om mina tankar kring att försöka bli gravid igen. Psykologen tycker inte än. Maken tycker genast. Jag känner efter.  Mitt snitt behöver läka ordentligt först. Februari ut, sedan är det grönt, rent kroppsligt. Men själen ska läka också. Man kan inte ersätta ett barn med ett annat…som folk verkar tro. Vi får se. Det är inte enkelt att tänka på.

Jag kunde gå förbi bebiskläderna på affären igår för första gången sedan Emma dog utan att få gråtklump i halsen. Jag stannade och fingrade på en liten kofta. Och jag tänkte inte på det som skulle ha varit och som inte blev. Jag tänkte på det som kanske kommer. Jag vågade känna, vågade tro att det kommer en till liten till oss.                                                                                                                                                                                             Och det går ju bara att hoppa rakt ut härifrån. Rakt ut i livrädslan över allt som kan hända. Ingen bebis alls. Eller död bebis igen. Men det finns ingen annan väg.

Klyschornas klyscha, man måste våga för att vinna.

Alltid med i de orden

december 3, 2012

Det händer ibland att jag drömmer om dig

du fattas mig så när jag vaknar

kan du veta, undrar jag naivt

hur innerligt jag saknar

 

jag ville bära och trösta dig varje dag

vi skulle älska att ha dig hos oss

sorgens bojor tynger min natt

varje morgon får jag slita mig loss

 

för storebror behöver mig här

vi lever vidare här på jorden

men när jag säger till någon” jag älskar dig”

så finns du alltid med i de orden

 

 

( skrivet natten 12 november)

Dömande argbiggor och NUET

december 2, 2012

November var tuff. Många oroliga känslor och tankar har vällt upp. På så många plan fungerar Emmas död som en utvecklingskris med allt vad det innebär. Jag får syn på mig själv, gamla grejer som jag trodde att jag kommit förbi och släppt, dyker upp igen och visar att jag inte alls var klar. Väldigt mkt handlar om min bristande självkänsla. Jag har varit som ett darrande asplöv, bett om ursäkt för allt. ”Förlåt för att jag är så trött…” ,”jag är ledsen att jag är så deppig…”. Jag har haft konstant dåligt samvete – inte så konstigt att jag varit trött, för det äter energi.

En dömande argbigga som klankar ner på allt jag gör har flyttat in i mitt huvud. Hon fanns där under många många år, men sen har hon backat steg för steg och de senaste åren har hon hållit sig borta rätt bra. Jag trodde att vi var klara med varandra. Hon har blivit motad i grind med självhjälpsböcker, mindfulness, silvakurs, terapi, meditation och självpepp. Men iom denna psykiska påfrestning så tog hon tillfället i akt och klampade helt sonika in igen.Och SOM hon har kört med mig.

Men så hittade jag min vän NUET. Det har nämligen funnits en gnagande framtidsoro denna november. En ”hur ska jag orka leva månad efter månad, år efter år med den här tomheten och rädslan för livet? Tänk om den aldrig går över?” Men så kom den här starka insikten:

Det enda som finns är NUET. Och om jag klarar stunden just NU så klarar jag alla ”nu” framöver. Den enda tid jag behöver vara i och ta hand om är just precis denna stund. Då blir det så mkt enklare att tackla vad som helst. Genom att bara ta en stund i taget, att bara göra precis den här stunden så bra som möjligt, då skapar jag ett liv där jag håller. Allt är ständigt i förändring, det enda bestående är att allt förändras. Känslor förändras, de byter skepnad, de kommer och går. Alltså kan inte bara en enda känsla finnas konstant . En dag rymmer så många olika känslor, bara man gör sig uppmärksam på dem. Och kan man iaktta skiftningarna och nyanserna så blir allt mer levande, inte fast i en enda form.

Jag återupptäckte dessa buddistiska tankar inom mig och min energi skiftade från novembergrått till decemberljust.

the circle of life

apple hill cottage

emmatibelia

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

livetefteralice

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Carro - Änglamamma och mamma till Simon

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

LadyBond

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Tildas mamma

En blogg om mitt liv som änglamamma efter att vår yngsta dotter Tilda plötsligt och oväntat dog i juni 2009. Kvar stod jag, min man och Tildas storasyster och tvingades inse att livet aldrig riktigt skulle bli detsamma igen.

Mitt lilla egna utrymme, min skrivterapi

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Mist ett barn

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Livet efter Noa

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Anne utan e

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Kolbengtsson

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Hemliga Arnes öppna bok

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Hjärtebarnet som blev en ängel

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever