Att få ett grattis

februari 10, 2013

Jag har en kär vän som har gått igenom många års IVF, missfall, hopp och förtvivlan och hon har nu en underbar dotter men är mitt i karusellen att försöka få ett syskon. Vi har följt varandra genom åren, med denna gemensamma nämnare barnlängtan. (Sonen var 10 år då jag blev gravid med Emma, han har nu hunnit fylla 11. Det tog tid. Ork. Kraft. 2 tidiga missfall. Och så kom Emma, som dog precis en månad innan BF.)

Hon är den vän som förstår mig. Och jag fick ett så otroligt fint brev av henne efter Emmas död. Hon skrev Jag vill gratulera till din fina dotter. Jag vill gratulera till att du nu är tvåbarnsmamma. Jag hade inte förstått att jag saknat att få höra detta förrän jag läste hennes ord. Det var ingen annan som gratulerade oss. Men det betydde så otroligt mycket för mig just då, jag läste det om och om igen. Och jag blir fortfarande så rörd över detta.

Vi har pratat så ofta om det här med barnlängtan. Att så många kan vara så oförstående. Folk tycker att man ”ska vara tacksam och nöjd” om man har ett barn. Såklart är man oändligt tacksam för det barn man har. Men varför har de själva flera barn då? Jo, för att de LÄNGTAT EFTER FLER BARN. Varför ska vi vara annorlunda? Det spelar ingen roll hur många barn man har…om man längtar efter fler och inte kan få fler av olika skäl så är det en sorg.  Jag har en annan vän som har 3 barn men som inte kan få fler av medicinska skäl och hennes sorg är lika sann…hon önskar sig fler barn.

Det är också ganska absurt att folk kan tro att det skulle vara lättare att mista ett barn om man redan har barn innan. Min son har absolut varit en oerhörd tröst, men om det gjort det enklare…knappast. Mitt i all egen sorg har vi varit tvungna att hålla koll på hans reaktioner…han har fått gå till barnpsykolog på ”lekterapi” , vilket varit superbra, för självklart rörs det upp många saker även hos honom. Han har längtat efter syskon sedan han var liten. Att veta att även han bär på denna förlust, att mista en efterlängtad lillasyster, att se hans blickar på lekande syskon…det gör ont i hjärtat.

Vad jag vill säga är:

1) Vi kan aldrig någonsin förstå hur någon annans sorg ser ut. Vi ska inte att jämföra, bara hålla om varandra.

2) Man lider av ofrivillig barnlöshet så länge som man inte har de barn man önskar sig.

Och om du har några kära personer som står er väldig nära och som har mist ett barn vid förlossningen: gratulera likväl för det fina barnet, som faktiskt fanns en stund på jorden. Man har faktiskt blivit förälder (hur ofattbar den känslan än är att man är förälder till ett barn som inte längre lever.)

Annonser

Sorg och katastroftankesorg

februari 5, 2013

Idag har jag gråtit floder….behövs såna dagar också ibland…känner att jag inte är klar för idag. Städade sonens rum i morse och tänkte på hur stor han är nu, knappt några leksaker kvar att plocka. Den tanken räckte, nåt forsade upp och uuut. Massa känslor hela dagen…rädslor inför att våga igen… tankar på alla tusen saker som kan gå fel…hur vågar man….hur klarar man en graviditet utan att bli tokig av oro, efter att ha mist ett barn precis på slutet? Jag kan inte förstå det. Mitt hopp hänger hela tiden på en så skör tråd…det finns nån jävel i huvudet som skrockar att nästa barn också kommer att dö. Så smärtan blir dubbel. Jag sörjer Emma och jag katastroftankesörjer ytterligare en förlust.

Och så denna tomhet som inte går att beskriva..nåt fattas rent fysiskt. Det finns plats här, det finns rum, det finns kärlek och tid här som vi vill ge. Det känns ologiskt och helt enkelt FEL alltihop, jag har pendlat mellan snörvel och ilska idag. Känner mig totalt snuvad på drömmen som vände så drastiskt från dröm till kallsupsuppvaknande.

Emma skulle snart ha blivit 6 månader. Skulle önska att jag kunde stänga av den där knappen som mäter tid, som vet hur gammal hon skulle ha varit, men den finns där automatiskt. Nu skulle det vara dags för smakportioner. Hon skulle gurgelskratta och säga haranger som baaadaaagaaaagaaaa. Hon skulle börja visa sitt temperament och personlighet mer. Det skulle kanske börja komma tänder och hon skulle bli stadigare i att kunna sitta.

Jag hoppas verkligen att det är som så många säger, att första året är värst. Nu ska man bara ta sig igenom allt ett varv. Så känns det. Ta sig igenom. Alla högtider som man trodde skulle vara med bebis i famnen som nu är utan bebis i famnen. Allt rivs liksom upp gång på gång. Påsk har varit min favorithögtid, nu gruvar jag mig.Vi samlas alltid i stugan vid påsk och förra året var det sånt fokus kring min mage, vi pratade om att nästa påsk skulle vi ha en liten med vid bordet. Och alla var så glada för det. Vet inte hur jobbigt det kommer att bli att komma dit utan Emma nu. Ja, såna tankar har malt idag. Tack och lov var det länge sedan nu jag kände mig så här under isen som jag gör idag. Så då får bloggen sitt. Terapiskriv.

Går in och letar i andras bloggar, letar tröst. Nästan alla av er har nya bebisar nu, sorgen finns kvar skriver ni men den största platsen går till lycka över det nya barnet. De ser ut som vanliga bloggar, fina bilder på familjelycka och ett och annat inlägg om trötta vaknätter. Jag är verkligen glad för er skull, inget annat – jag vet vad ni gått igenom . Men jag känner mig så ensam i det jag står i nu. Jag är inte där framme, där ni är och där jag vill vara. Jag är här och vet inte ens om det kommer att komma nåt ”där framme”. Jag vill så gärna,gärna tro på ett lyckligt slut. Eller en fortsättning. Vad som helst. Men idag är det gråtigt,hopplöst, orkeslöst.

Känner mig själsligt trött just nu.

Igenom och UT, säger jag till mig själv. Allt får finnas. Andas. Gråt. Släpp.

I morgon är en annan dag.

the circle of life

apple hill cottage

emmatibelia

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

livetefteralice

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Carro - Änglamamma och mamma till Simon

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

LadyBond

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Mitt lilla egna utrymme, min skrivterapi

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Mist ett barn

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Livet efter Noa

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Anne utan e

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Väv av drömmar

Om en lång utlandsresa mot barn genom embryodonation - och en ny resa mot att få göra syskon härhemma

Kolbengtsson

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Hemliga Arnes öppna bok

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Hjärtebarnet som blev en ängel

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever