maj

maj 25, 2013

Maj har varit en känsloresa. Upp och ner, men mkt ner. Jag kan vila ganska bra i det, jag tänker ”melankoli” och då blir det lite som poesi i stället. Gravstenen är på plats nu, idag var vi där och målade första varvet på betongkanten som är runt stenen. Den var grå, men vitt vill jag ha. Vi ska fylla på med småsten runt och sen vill jag plantera fler växter. Att det skulle röra upp så mkt känslor med stenen hade jag inte kunnat ana. Samma slags rastlöshetskänsla som innan begravningen, har bara velat få det GJORT, liksom försökt hoppa över, gå vidare, ha bråttom framåt till nåt annat. Inte velat tänka på det. Inte vågat känna på det. Stress skapar det. Och så kommer insikten att det här är ju inte vägen. Vägen är att bara andas, känna känslorna, låta dem komma och gå. Tillåta allt. Nåt annat sätt finns inte, om man inte ska bli totalt stress-skadad. Och så måste jag sova mer. Tillåta mig att vila när jag får såna här trött-skov.  Det är jobbigt att sörja. Jag har gjort det på nätterna denna vecka ( wesakmåne och allt…)…drömt upprepat om sista ultraljudet, det värsta ögonblicket, då hjärtljuden inte gick att hitta…vaknat i rädsla, sån där total genomgripande, rädsla att inte bli gravid igen…eller att bli gravid men få missfall…eller att bebisen dör på slutet igen…ren och skär ångest. Men det är bara att andas…och så släpper det efter en stund. Upp och ut, få frisk luft, inte slarva med maten, yoga kroppen så att blodet rör sig, lossa blockeringar. Och så känns det bättre. Men inte bra. Jag är orolig nu, känns som att det är ”för mkt” av allt. Överkänslig och glömsk, vill ha tyst mest hela tiden. Jag vet vad det är…kontrollbehov som pockar på…att vilja kunna kontrollera livet, hur saker ska bli, att vilja få VETA att allt blir bättre…och oförmågan att kunna kontrollera skeenden, för så fungerar inte livet.

Och så vill jag bara prata med vänner när JAG känner för det. Igår ringde jag en vän utan att få svar och då blev det skitjobbigt, jag behövde henne JUST DÅ. Jag grät och grät och kände mig ensammast i hela världen, hela dramaqueenspelet i mitt sovrum med snor och allt. Sen ringde hon upp några timmar senare men då var jag bara tom och ville inte prata.

Tja, så har jag det just nu.

 

Annonser

morsdagshelvetet

maj 6, 2013

Ibland är jag verkligen inte särskilt klok, sansad, insiktsfull eller i kontakt med mina känslor. Igår firades mors dag här och det tog mig hela dagen innan jag förstod varför jag var på så satans dåligt humör. Stackars familjen försökte fira en tokarg mamma/fru som tyckte att allt var fel och helst skulle vilja leva singelliv minsann! Det var ju sorg egentligen, där bakom all ilska. Jag insåg det i köket (jag inser det mesta i köket av nån anledning) först sent på kvällen och då kom tårarna. Floderna över en mors dag, med två barn i hjärtat men bara en att krama om. Och allt blev sådär svartvitt för en stund, tankarna lurade mig att tro att ”alla andra” har världens bästa mors dag med horder av underbara ungar på rad, BARA inte jag. Så är det ju inte. Jag vet ju det. Men igår i köket var det sanningen.

Sån total kontrast från förra årets mors dag också…glädjen då över den växande magen…förväntan över en blivande tvåbarnsfamilj, äntligen.

Årets mors dag, nä det var ingen bra dag.

Nu väntar, låt mig se…skolavslutning, midsommar, semestertid och säkert massa andra högtider att passera, med minnet av hur det var ifjol…och så den krassa verkligheten av hur det blev.

Jag var höggravid i somras. Så varenda blomma som slår ut nu bär på ett minne av hur jag då tänkte ” nästa år slår de här blommorna ut och jag har en bebis på armen”. Jag känner glädje för blommorna nu också, men den är full med melankoli, den finns hela tiden bredvid.

Jag vill att året ska gå, vill komma varvet runt. Jag vill bli klar med att möta alla nya skiften i naturen för första gången efter Emmas död. Så känns det, vill komma runt, beta av, kanske det mattas av lite för varje varv.

att prata om det

maj 6, 2013

Lite tankar väcktes, av senaste inlägget i bloggen ” Det som hänt”. Hon skriver om det underliga i att en studie visade att 98% av drabbade vill prata om det som hänt, men att 95% samtidigt svarar att de inte tar upp saker som hänt andra, av rädsla att riva upp sår hos dem.

Varför är vi så rädda?

Jag har redan från första början valt att försöka se denna förlust av Emma som något jag kan växa av. Jag har valt att ha fokuset där. Hur kan detta förändra mig till en sannare människa? En av sakerna jag har lärt mig är att just våga fråga. Och då med hjärtat, redo att lyssna, bara finnas bredvid. Våga ta upp svåra ämnen med andra, bjuda in till samtal. Varenda människa bär på sorg och tankar kring det…vare sig det handlar om död, någon bekant med cancer, skilsmässa, saker som inte blev som man tänkt sig osv. Jag säger alltid ”om du inte vill prata om det så är det ok”, men jag har ALDRIG hittills mött någon som sagt att de inte vill prata. Tvärtom forsar det ut tacksamhet över att man frågat. Och så bubblar det ut. Prat, tankar, oro, känslor.  Det finns så många människor som till synes har stor umgängeskrets, men ingen som på riktigt frågar, ingen som vill/vågar/vet hur de ska lyssna. Vi behöver lära oss det här. Att ha sanna relationer.  Att våga sträcka ut en hand. Man får lita på att personen i fråga säger ifrån ifall det inte känns rätt för dem. Vågar man syna sig själv kan man se att det är egorädsla man känner. Man är rädd att bli avsnäst. Men vore det hela världen? Det får man riskera, för att kunna visa att man bryr sig. Att man finns.

Vi är ju vår värld, vi är med och skapar den. Och om vi vill få ett öppnare samhälle, där alla känslor är tillåtna, där sorg och förlust får finnas bredvid skratt och glädje på lekplatsen, då får vi själva vara en del av det. Jag är det. Jag gråter mitt i affären om jag måste. Och om nån frågar om nåt har hänt så säger jag faktiskt att ja, min dotter har dött och hyllan med blöjor påminde mig om det, så nu gråter jag lite. Kanske de tycker att det är obehagligt att få sanningen kastad i ansiktet så, men nu skiter jag faktiskt i det. Jag måste också få finnas. Och jag har faktiskt bara upplevt positiva saker med min öppenhet. Personer har sagt till mig att de får sig tankeställare, att uppskatta vad de har, att inte ta saker för givet. Och det är väl fantastiskt?

Dessutom så mår jag bättre själv av att inte gå omkring och bita ihop. Bakom gråten finns alltid skrattet. Jag bär på alla känslor, jag är en palett av många färger. Jag blir nästan provocerad av konstlade samhällen där bara framgång får synas. Det är ju den kringelkrokiga vägen, som är livet, som är det intressanta. Tycker jag.

Så jag fortsätter att vara ledsen och glad och arg och djup och ytlig och tacksam och gnällig och hopplös och hoppfull om vart annat hela tiden.Och jag vill gärna prata med andra om det. Om alla delar.

the circle of life

apple hill cottage

emmatibelia

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

livetefteralice

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Carro - Änglamamma och mamma till Simon

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

LadyBond

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Tildas mamma

En blogg om mitt liv som änglamamma efter att vår yngsta dotter Tilda plötsligt och oväntat dog i juni 2009. Kvar stod jag, min man och Tildas storasyster och tvingades inse att livet aldrig riktigt skulle bli detsamma igen.

Mitt lilla egna utrymme, min skrivterapi

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Mist ett barn

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Livet efter Noa

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Anne utan e

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Väv av drömmar

Om en lång utlandsresa mot barn genom embryodonation - och en ny resa mot att få göra syskon härhemma

Kolbengtsson

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Hemliga Arnes öppna bok

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Hjärtebarnet som blev en ängel

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever