Gravsten på plats och syskontankar

juni 14, 2013

Gravsten på plats och syskontankar

Nu är den på plats. Lite mer ska fixas, men det känns så skönt. Underligt hur man kan längta så efter en gravsten. Vi valde enkelt, avskalat, ingen extra text, allt är sagt och sägs hela tiden i mitt hjärta ändå.

Denna vecka hade jag en rejäl prövodag. Jag var till VC med sonen och vi fick vänta en timme i samma rum som en tjej som jag ofta stötte på inne på MVC, då med varsin stor mage. Nu var hon där med sina tvillingar. Det kom så ofattbart nära allting. Livet som var menat men som inte blev. Under en lång timme fick jag se hur dessa småttingar skrattade, kinkade, ville äta, charmade sin omgivning. Jag visste att de var några veckor äldre än vad Emma skulle ha varit. Så otroligt många känslor och tankar hann snurra under den där tiden och sen var jag helt slut hela dagen.

Annars fungerar det ok nu, livet. Jag börjar tänka mer och mer framåt. Fler tankar på ” sen, när…”. Vågar tro och känna ATT det kommer att komma ett ” sen, när…”. Vill vänta året runt först. Så känns det just nu. Vill vänta ut årsdagen innan vi försöker igen. Men allt är så radikalt förändrat. Kommer jag kunna känna samma rena glädjerus av att få ett plus på en sticka någonsin igen? Allt är så grumlat nu, med denna enorma ”ta inget för givet”-känslan som liksom dövar glädjen. Både jag och min man känner att vi inte vet hur det ska gå. Båda känner att vi inte kommer våga tro, på riktigt, förrän vi verkligen har ett levande barn i famnen. Den känslan är så sorglig. Men solen och ljuset lyfter mig, jag känner mig lite lättare. Kanske känner jag också att tiden gått…tårarna ligger inte bakom ögonlocken på samma sätt längre. Livet går verkligen vidare, en dag i taget.

Annonser

4 svar to “Gravsten på plats och syskontankar”

  1. Ladybond Says:

    Den är väldigt vacker. Det ligger litet lättnad i det. Litet att gå vidare kanske. Litet som att börja andas. Rikta blicken åt ett håll kanske.

    Ibland minner livet och det gör ont när man ser och blir påmind om vad som kunde ha varit, borde ha varit. Det gör fruktansvärt ont. Det är jobbigt.

    Och det kostar i energi. När jag varit och pratat med min Input är jag just som du skrev. Slut hela dagen. Orkeslös nästan. Men dagen efter är ny med sol på. Då är det som vanligt igen.
    Förstår ändå din känsla av väntan. Men ändå inte. Vad ska du vänta på? Vill du hålla i sorgen en stund till innan du går ett steg framåt? Såklart du ska göra det om du behöver. Var en liten försiktig undran bara. 🙂

    Och din undran om pluskänslan.. jag kan bara utgå från mig. Ja, man blir lika glad. Men.. känslan delas av sorg. Ledsen och lycklig på samma gång som rädd, orolig och i mitt fall eftersom det är så många gånger det tokat sig-skräckslagen.
    Så följdes mina känslor åt hela vägen. Efter vi miste första barnet var det ok tills vi blev inlagda men efter andra barnet..den tredje och Lilys resa..var lugnare. Vi planerade in bestämda tider varannan vecka med vår läkare och säkerställde på så vis min innersta trygghet med massor med VUL och UL. Vi tog 2X2 prover i veckan. Och min bm kom hem till oss 2 dagar i veckan för att ta dom. Uppsala-inlagda en månad.
    Men det är komplexet och jag höll rädslan i handen hela vägen och först nu har jag börjar släppa den. Litet. Kanske får vi behålla Lily liksom. Men jag kollar henne ideligen.
    Hela tiden och släpper henne inte ur min blick mer än några/nån minut åt gången -ens när hon leker. Men det är viktigt att säga-det är jag med mitt.

    Jag vet andra som mist-de är lugnare och de tar det lugnare. Från min plats så tycks de oroa sig litet mer än vanligt då och då och inte som jag. De tycks lugnare. Det går bra och sen njuter de mer än vad jag tror de flesta mammor gör. Minsta rörelse. Minsta lilla ögonblick och kärleken exploderar i ord på bloggar. Det är intensiv naturlig mindfullness som uppstår spontant. Det är vackert. Men visst gör det ont ändå än idag.

    Det var mitt och jag önskar och hoppas att det blir lätt framöver, att det går lätt..för svårt har du /(vi) redan haft det.

    Hittar inget nytt mail från dig. Mailade min skype fick du det? Kram!

    • emmat2012 Says:

      Din fråga om min väntan: den har främst med kroppen att göra. Jag märker att mina magmuskler fortfarande inte hänger med,tror det blev nåt krux av snittet…hade inte alls samma besvär efter mitt första snitt men jag har varit in och kollat 2 ggr och läkaren säger att det kan ta olika lång tid att läka. Jag har även ofta känningar efter foglossningen.Fortfarande. Det hade jag även problem med efter sonen i över ett år. Det känns som att min kropp vill hinna läka och stärka på sig inför en ev ny graviditet. Jag är inte inne här särskilt ofta nu, det där går i perioder för mig så förlåt för supersent svar! Kram

  2. Sofie Says:

    Hej Emmas mamma,

    Jag födde vår dotter den 14 augusti förra året. Detta borde ha varit ungefär samtidigt som er dotter föddes? Läser din blogg då och då. Det är svårt att tänka sig att andra också tvingats gå igenom samma förfärliga förlust.

    Ni har gjort så fint vid hennes grav. Tack för att du visar en bild på hur ni gjort! Vi väntar på vår dotters gravsten och jag tycker det är skönt att få göra något konkret för henne (och oss kopplat till henne). Jag tänker att det, även om det inte finns lika mycket att göra för de döda barnen som för de levande, så kan man (eller iallafall jag) då och då hitta små pyssel för att hålla minnen, känslor och tankar levande kring vår saknade dotter. Har du något du kan ”vila i” att göra kring Emma?

    Jag tycker om ditt förhållningssätt till sorg och bearbetning. Att du väljer att bearbeta innan ni försöker lägga till något/någon mer i ert liv och familj, tycker jag låter klokt. Vi väntar inte heller barn igen, även om vi funderar på syskon. Som du skriver händer det mycket när tiden går. Jag känner att jag sakta läker, men som du skriver är det och kommer det säkert vara svårt att ta saker för givet. På flera sätt är jag tacksam för denna insikt eftersom livet är precis så skört som vi fått uppleva.

    Jag önskar er allt gott!
    Sofie

    • emmat2012 Says:

      Åh, Sofie. Tack för att du hör av dig. Så du miste också din fina lilla dotter….ja, livet är outgrundligt. Goda råd är svåra att ge, men jag vilar starkt i min tro att döden bara är ett energiskifte och att det fortsätter. Emmas själ är evig. Hon är inte borta för evigt, bara någon annanstans. ”Hon hade annat att göra” brukar jag skämta…ja, jag har galghumor.
      Nåt jag gjort kring Emma var att skriva ett cirkelbrev till henne, där jag skrev upp allt jag ville säga henne och sedan sa farväl. Det var en oerhört stark ceremoni.
      Tacksamheten som du nämner är så läkande. Att faktiskt kunna känna tacksamhet för den lilla tid man fick. Och som du säger, så uppskattar även jag saker nu på ett helt annat sätt, för man vet så väl att vad som helst kan hända. Vi har blivit otroligt kramiga i familjen, att uttrycka och visa kärlek är det viktigaste i livet, anser jag.

      Jag följer mitt eget mående och märker att när jag ältar och tycker synd om mig själv och känner mig straffad eller jämför med andra så mår jag dåligt. Men när jag accepterar det som hänt, fokuserar på att jag är välsignad med en make som jag älskar, en son sedan tidigare och att jag själv överlevde så mår jag bättre. Hela tiden försöker jag välja tankar och känslor som får mig att må bra. Det handlar inte om att förtränga eller stänga av, utan att aktivt välja fokus. Inom mindfulness finns något som kallas ”worry hour”. Den går ut på att så fort en tanke kommer upp som skaver så skriver man upp den på ett papper och sparar dessa till en speciell timme. När den timmen kommer, låt oss säga att man bestämt att det ska vara kl 19 på kvällen, då får man oroa järnet! Sen när timmen är över får det vara bra. Det påminner lite om att ”sörja randigt”. Sorg kan vara sunt och friskt så länge man har en öppen dialog och vågar tro på och se att man kan läka i stället för att hålla fast vid den för att det blir en slags trygghet. Vi läker kanske aldrig helt, men det kanske inte är meningen heller? Många gånger är det genom de svåraste upplevelserna som vi får de största insikterna om vad som är viktigt i livet. ”There´s a crack in everything, that´s how the light gets in” sjunger Cowen.
      Du får gärna maila mig om du vill ha mer privat kontakt. Stor kram! (Emma föddes den 13 aug.)


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

the circle of life

apple hill cottage

emmatibelia

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

livetefteralice

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Carro - Änglamamma och mamma till Simon

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

LadyBond

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Mitt lilla egna utrymme, min skrivterapi

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Mist ett barn

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Livet efter Noa

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Anne utan e

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Väv av drömmar

Om en lång utlandsresa mot barn genom embryodonation - och en ny resa mot att få göra syskon härhemma

Kolbengtsson

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Hemliga Arnes öppna bok

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Hjärtebarnet som blev en ängel

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

%d bloggare gillar detta: