Musik

april 24, 2013

Nu ska jag sluta vara en sån fegis och faktiskt lägga ut en länk här till en cover som jag spelade in i december. Jag får själv sån enorm tröst av musik och texter som berör, så om den här låten kan trösta NÅGON annan, så är det värt att ” skämmas lite” över dåligt inspelningsljud och annat. Jag har gjort om texten en aning för att den skulle passa bättre.

TEXT:

This is my wintersong to you
the storm is coming soon
it rollls in from the sea
My voice, a beacon in the night
my words will be your light
to carry you to me
is love alive, is love alive, is love?

They say that things just cannot grow
beneath the wintersnow
or so I have been told
They say you´re buried far
just like a distant star
I simply cannot hold
Is love alive, is love alive, is love?

This is my wintersong
december never felt so wrong
´cause you´re not where you belong
Inside my arms

I still belive in summerdays
the seasons always change
and life will find a way
I´ll be a harvester of light
and send it out tonight
so we can meet again
´cause love is alive, love is alive, love is

Annonser

Att få ett grattis

februari 10, 2013

Jag har en kär vän som har gått igenom många års IVF, missfall, hopp och förtvivlan och hon har nu en underbar dotter men är mitt i karusellen att försöka få ett syskon. Vi har följt varandra genom åren, med denna gemensamma nämnare barnlängtan. (Sonen var 10 år då jag blev gravid med Emma, han har nu hunnit fylla 11. Det tog tid. Ork. Kraft. 2 tidiga missfall. Och så kom Emma, som dog precis en månad innan BF.)

Hon är den vän som förstår mig. Och jag fick ett så otroligt fint brev av henne efter Emmas död. Hon skrev Jag vill gratulera till din fina dotter. Jag vill gratulera till att du nu är tvåbarnsmamma. Jag hade inte förstått att jag saknat att få höra detta förrän jag läste hennes ord. Det var ingen annan som gratulerade oss. Men det betydde så otroligt mycket för mig just då, jag läste det om och om igen. Och jag blir fortfarande så rörd över detta.

Vi har pratat så ofta om det här med barnlängtan. Att så många kan vara så oförstående. Folk tycker att man ”ska vara tacksam och nöjd” om man har ett barn. Såklart är man oändligt tacksam för det barn man har. Men varför har de själva flera barn då? Jo, för att de LÄNGTAT EFTER FLER BARN. Varför ska vi vara annorlunda? Det spelar ingen roll hur många barn man har…om man längtar efter fler och inte kan få fler av olika skäl så är det en sorg.  Jag har en annan vän som har 3 barn men som inte kan få fler av medicinska skäl och hennes sorg är lika sann…hon önskar sig fler barn.

Det är också ganska absurt att folk kan tro att det skulle vara lättare att mista ett barn om man redan har barn innan. Min son har absolut varit en oerhörd tröst, men om det gjort det enklare…knappast. Mitt i all egen sorg har vi varit tvungna att hålla koll på hans reaktioner…han har fått gå till barnpsykolog på ”lekterapi” , vilket varit superbra, för självklart rörs det upp många saker även hos honom. Han har längtat efter syskon sedan han var liten. Att veta att även han bär på denna förlust, att mista en efterlängtad lillasyster, att se hans blickar på lekande syskon…det gör ont i hjärtat.

Vad jag vill säga är:

1) Vi kan aldrig någonsin förstå hur någon annans sorg ser ut. Vi ska inte att jämföra, bara hålla om varandra.

2) Man lider av ofrivillig barnlöshet så länge som man inte har de barn man önskar sig.

Och om du har några kära personer som står er väldig nära och som har mist ett barn vid förlossningen: gratulera likväl för det fina barnet, som faktiskt fanns en stund på jorden. Man har faktiskt blivit förälder (hur ofattbar den känslan än är att man är förälder till ett barn som inte längre lever.)

Sorg och katastroftankesorg

februari 5, 2013

Idag har jag gråtit floder….behövs såna dagar också ibland…känner att jag inte är klar för idag. Städade sonens rum i morse och tänkte på hur stor han är nu, knappt några leksaker kvar att plocka. Den tanken räckte, nåt forsade upp och uuut. Massa känslor hela dagen…rädslor inför att våga igen… tankar på alla tusen saker som kan gå fel…hur vågar man….hur klarar man en graviditet utan att bli tokig av oro, efter att ha mist ett barn precis på slutet? Jag kan inte förstå det. Mitt hopp hänger hela tiden på en så skör tråd…det finns nån jävel i huvudet som skrockar att nästa barn också kommer att dö. Så smärtan blir dubbel. Jag sörjer Emma och jag katastroftankesörjer ytterligare en förlust.

Och så denna tomhet som inte går att beskriva..nåt fattas rent fysiskt. Det finns plats här, det finns rum, det finns kärlek och tid här som vi vill ge. Det känns ologiskt och helt enkelt FEL alltihop, jag har pendlat mellan snörvel och ilska idag. Känner mig totalt snuvad på drömmen som vände så drastiskt från dröm till kallsupsuppvaknande.

Emma skulle snart ha blivit 6 månader. Skulle önska att jag kunde stänga av den där knappen som mäter tid, som vet hur gammal hon skulle ha varit, men den finns där automatiskt. Nu skulle det vara dags för smakportioner. Hon skulle gurgelskratta och säga haranger som baaadaaagaaaagaaaa. Hon skulle börja visa sitt temperament och personlighet mer. Det skulle kanske börja komma tänder och hon skulle bli stadigare i att kunna sitta.

Jag hoppas verkligen att det är som så många säger, att första året är värst. Nu ska man bara ta sig igenom allt ett varv. Så känns det. Ta sig igenom. Alla högtider som man trodde skulle vara med bebis i famnen som nu är utan bebis i famnen. Allt rivs liksom upp gång på gång. Påsk har varit min favorithögtid, nu gruvar jag mig.Vi samlas alltid i stugan vid påsk och förra året var det sånt fokus kring min mage, vi pratade om att nästa påsk skulle vi ha en liten med vid bordet. Och alla var så glada för det. Vet inte hur jobbigt det kommer att bli att komma dit utan Emma nu. Ja, såna tankar har malt idag. Tack och lov var det länge sedan nu jag kände mig så här under isen som jag gör idag. Så då får bloggen sitt. Terapiskriv.

Går in och letar i andras bloggar, letar tröst. Nästan alla av er har nya bebisar nu, sorgen finns kvar skriver ni men den största platsen går till lycka över det nya barnet. De ser ut som vanliga bloggar, fina bilder på familjelycka och ett och annat inlägg om trötta vaknätter. Jag är verkligen glad för er skull, inget annat – jag vet vad ni gått igenom . Men jag känner mig så ensam i det jag står i nu. Jag är inte där framme, där ni är och där jag vill vara. Jag är här och vet inte ens om det kommer att komma nåt ”där framme”. Jag vill så gärna,gärna tro på ett lyckligt slut. Eller en fortsättning. Vad som helst. Men idag är det gråtigt,hopplöst, orkeslöst.

Känner mig själsligt trött just nu.

Igenom och UT, säger jag till mig själv. Allt får finnas. Andas. Gråt. Släpp.

I morgon är en annan dag.

De magiska små tingen

januari 14, 2013

Vi bearbetar många saker i våra drömmar. Jag har drömt om förlossningar och amning hela hösten. Jag har fött och ammat Emma, gång på gång. Men så, på julaftonsnatt drömde jag att jag födde en liten dotter. Och det var inte Emma utan hennes lillasyster. Jag höll henne, granskade henne och såg att hon var lik Emma men hon hade mindre hår än henne. När jag vaknade kände jag mig så lättad och fridfull, jag förstod att jag hade släppt taget, lite lite till.

Och det magiska då?  På julaftonsnatt för precis ett år sedan blev jag gravid.

filosofistund

januari 9, 2013

Att säga att 2012 var det sämsta året i mitt liv går inte. För det var året då jag bar på Emma. Det enda året jag fick dela med henne. Så det bevarar jag som ett kärleksår i mitt hjärta. Ett fint år. Det blev inte som vi hade tänkt oss, visst är det så. Men det betyder inte att det som fanns en stund inte längre räknas. Jag vill inte tänka på 2012 som året då Emma dog, utan som året då Emma fanns. Fokus på kärleken gör hela skillnaden. Från moll till dur.

Kanske kommer min blogg vandra mot att bli en filosofiblogg, för det är där jag hamnar hela tiden. Jag skalar bort, skalar av, finner mig själv närmare kärnan. Och där finns friden.

Inatt filosoferar jag.

När jag upplever min inre kärna så inser jag att jag inte behöver någonting i det yttre för att må bra. Det är en fullkomligt inre upplevelse. Och ju mer denna upplevelse växer inom mig, desto längre bort kommer jag från yttre mål, prestation, identitet. Jag ser att det finns ett helt annat sätt att leva sitt liv. Och nu menar jag inte att välja bort alla ägodelar och relationer och leva asketliv i en grotta. Utan att medvetet se att den del av livet som syns bara är en del av det stora spelet som existerar inom oss. Friden som vi strävar efter finns aldrig i en veranda, ett karriärslyft, en spännande kurs, nya vänner, solsemester eller ens ett nytt barn. Det är inte i ett framtida tillstånd, där ”saker fallit på plats”, som friden uppstår.  Visst kan vi uppleva frid i alla de där sakerna, men vi kan hitta den redan här och nu. Utan de där tillbehören. Och det handlar inte om att nöja sig med mindre. Det handlar om att förstå att det är en illusion att sann lycka sitter i vår identitet.

Jag blir så fri och upprymd av denna känsla  -vilken ny värld det skulle bli om vi kunde vara nöjda här och nu. Det betyder inte att vi skulle sluta utvecklas, vi skulle ändå bygga verandor, byta jobb, åka på solsemestrar och skaffa fler barn, men med en helt annan grund. En grund i tillit. Att allt redan är bra. Det är så stor skillnad. Det skulle innebära slutet på all ängslighet som många är så omedvetet genomsyrade av.

Jag har tidigare alltid satt upp tydliga mål inför ett nytt år, vad jag vill förverkliga, vilka drömmar jag har osv. Jag har helt gått på tron att det är bara så man kan nå någonstans. ”Det gäller att ha klara mål, vara beslutsam, beredd att satsa, ha struktur, annars når man inga förändringar”, så har jag tänkt. Nu ser jag att även detta, som jag trott varit mitt sätt att ”skapa livskvalitet” har varit en annan, lite finare och mer accepterad sida av myntet kontrollbehov. Och nu med ögonen öppna ser jag det överallt, hos människor runt mig. Kontroll, kontroll, kontroll. Man försöker nagla fast vid något som inte existerar. Vi tror att vi kan kontrollera oss fram till  inre frid. Ganska absurt. Och vad kommer som ett brev på posten? Jo, en känsla av att inte riktigt nå hela vägen fram.  Alltid fattas det något. Som vi tror att vi ska kunna nå, genom liiite mer kontroll. Och så går vi hem och skriver listor,  försöker hitta ett sätt att justera något för att bristkänslan ska avta. Människan går gång på gång på illusionen att det är genom kontroll som vi når någonstans. När själva kontrollbehovet är det som stryper flödet och det är i flödet vi upplever friden.

Jag har fått en ny insikt här: genom att sätta upp tydliga mål så har jag blivit blind för de OLIKA vägarna jag kunnat ta. Flexibiliteten har försvunnit och jag har gjort det onödigt svårt för mig. Jag provar nåt annat nu.

Det är första året på jag vet inte hur länge,  som jag inte gjorde upp något mål inför ett nytt år. Jag har bara bestämt mig för att försöka förhålla mig öppen, fokusera på allt som jag tycker om och följa med. Det har jag lärt mig genom Emmas död. Att inte krampa fast för mycket i drömmar och önskningar…de får självklart finnas, men med öppna händer…de får landa om de är tänkta att landa, men annars kommer nåt annat i stället. Kanske många reagerar nu och tycker att jag är okänslig som jämför ett barn med ett framtidsmål, men det är om nåt, ett framtidsmål. Hela graviditeten är en väntan på målet: det levande barnet i famnen. Jag tror att det är därför det blir en sån enorm förlust, när det inte blir så.

Mitt förhållningssätt till livet har börjat vidga sig. Jag känner att jag vill hålla mina händer mer öppna. Inte bara till barnfrågan , utan till allt. Vi kan inte styra liv och död, men inte heller många andra saker.  Livet vill att vi ska följa med, det är jag så säker på. Det är inte meningen att vi ska tycka att saker som sker är katastrofer. Det som sker, det sker. Min sorg hamnar därmed i bearbetning, i en rörelse. Inte i stagnation. Och detta kan jag anamma även kring mindre saker som sker. Som inte blir som man tänkt sig.

Jag såg några kloka ord som jag lever med just nu.

Depression är ett tecken på att du lever för mycket i det förflutna. Stress och ångest är ett tecken på att du lever för mycket i framtiden.
Inre frid är ett tecken på att du lever i nuet.

 

Jul och Nytt år

december 30, 2012

Kraft och mod önskar jag mig inför det nya året. Men detta årsslut känns så fundamentalt annorlunda. För mig tog det gamla slut iom Emmas död, det var där jag började en ny resa. En resa med en djupare erfarenhet, en annan syn på både liv och död, en annan syn på tid och föreställningar. Det sker inget skifte nu med årsslutet för mig, jag upplever att jag redan tagit klivet över en slags gräns. In i en ny tid.

Jag omvärderar allt. Fnular och funderar. Känner. Men kan inte sätta ord på det så bra ännu. Tankarna befinner sig fortfarande i snurrstadiet. Även det ska passera. Jag suger på stora, för mig, livsavgörande upptäckter. Jag känner mig trygg. Kaos kan råda överallt men i mig finns en trygg kärna. Den upptäckten…den önskar jag alla.

Julen bestod av alla känslor. Högt och lågt. Huset fullt med gäster, god mat, trevligt, varmt, bra stämning, skratt och kärlek. Sonen överlycklig över både mat och julklappar.                                                                                                                                                                                                         Sedan tog vi en kvällspromenad till graven för att tända ljus. En ny tradition som vi inte hade räknat med. Där blev det så väldigt ledsamt för mig. På hemvägen kom den där magonda tanken igen…att oavsett all framtida glädje, vad än komma skall, så kommer det alltid att fattas ett barn. En dag kommer jag nog kunna tänka den tanken i acceptans, men jag är inte alls där ännu. Den gör så väldigt ont fortfarande. Jag tog mig inte ur sorgebubblan efter kyrkogården så julaftonskväll var dämpad. Jag pratade med min kära faster i telefon som sa att hon tycker att det är bra och SUNT att jag tillåter mig att gå in i sorgen istället för att stänga av den. Det kändes bra att höra. Ibland behövs det så lite. Bara att bli bekräftad. Sedd. Förstådd.

Nyårsafton blir en stillsam händelse. Vi är inte så sugna på fest. Men vi ska gå på bio och äta ute, det känns lagom vågat efter några veckor med flunsor och annat skräp här hemma. Det blir som det blir. Nog så.

Våga för att vinna

december 19, 2012

Jag har haft flera bra dagar nu. December har varit en vila jämfört med ångestnovember. Nåt inombords har kommit till djupare insikt. Eller så är jag så slut så att jag inte orkar kämpa emot längre -och in kommer acceptansen. Som får mig att landa lite. Pusta ut. Känna att det ordnar sig.

Jag blir berörd av allt magiskt, för livet är magi. Tårar kommer lätt. Bragråt.Trots migränmorgon så känner jag ett sånt lugn, att allt får ha sin tid. Jag njuter av att vara hemma. Accepterar mitt någorlunda hemmafruliv just nu (jobbar typ 30%). Att ha all tid i världen åt kolakokning och julpyssel är så skönt. Nyss kom en rysning av kärlek till sonen. Att förstå, på djupet, att jag har en son som jag får vara med varje dag, det är en sån gåva. Hur tweeniebutter han än må vara. Och åter igen upplever jag känslan som jag hade precis när Emma dött. Glädje över Emma. Jag är tvåbarnsmamma. Känner mig stolt. Det är så speciellt att ha en ängladotter. Tycker att det känns rent och fint.

Fick en fråga från en annan änglamamma, om mina tankar kring att försöka bli gravid igen. Psykologen tycker inte än. Maken tycker genast. Jag känner efter.  Mitt snitt behöver läka ordentligt först. Februari ut, sedan är det grönt, rent kroppsligt. Men själen ska läka också. Man kan inte ersätta ett barn med ett annat…som folk verkar tro. Vi får se. Det är inte enkelt att tänka på.

Jag kunde gå förbi bebiskläderna på affären igår för första gången sedan Emma dog utan att få gråtklump i halsen. Jag stannade och fingrade på en liten kofta. Och jag tänkte inte på det som skulle ha varit och som inte blev. Jag tänkte på det som kanske kommer. Jag vågade känna, vågade tro att det kommer en till liten till oss.                                                                                                                                                                                             Och det går ju bara att hoppa rakt ut härifrån. Rakt ut i livrädslan över allt som kan hända. Ingen bebis alls. Eller död bebis igen. Men det finns ingen annan väg.

Klyschornas klyscha, man måste våga för att vinna.

the circle of life

apple hill cottage

emmatibelia

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

livetefteralice

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Carro - Änglamamma och mamma till Simon

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

LadyBond

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Tildas mamma

En blogg om mitt liv som änglamamma efter att vår yngsta dotter Tilda plötsligt och oväntat dog i juni 2009. Kvar stod jag, min man och Tildas storasyster och tvingades inse att livet aldrig riktigt skulle bli detsamma igen.

Mitt lilla egna utrymme, min skrivterapi

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Mist ett barn

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Livet efter Noa

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Anne utan e

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Väv av drömmar

Om en lång utlandsresa mot barn genom embryodonation - och en ny resa mot att få göra syskon härhemma

Kolbengtsson

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Hemliga Arnes öppna bok

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Hjärtebarnet som blev en ängel

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever