att prata om det

maj 6, 2013

Lite tankar väcktes, av senaste inlägget i bloggen ” Det som hänt”. Hon skriver om det underliga i att en studie visade att 98% av drabbade vill prata om det som hänt, men att 95% samtidigt svarar att de inte tar upp saker som hänt andra, av rädsla att riva upp sår hos dem.

Varför är vi så rädda?

Jag har redan från första början valt att försöka se denna förlust av Emma som något jag kan växa av. Jag har valt att ha fokuset där. Hur kan detta förändra mig till en sannare människa? En av sakerna jag har lärt mig är att just våga fråga. Och då med hjärtat, redo att lyssna, bara finnas bredvid. Våga ta upp svåra ämnen med andra, bjuda in till samtal. Varenda människa bär på sorg och tankar kring det…vare sig det handlar om död, någon bekant med cancer, skilsmässa, saker som inte blev som man tänkt sig osv. Jag säger alltid ”om du inte vill prata om det så är det ok”, men jag har ALDRIG hittills mött någon som sagt att de inte vill prata. Tvärtom forsar det ut tacksamhet över att man frågat. Och så bubblar det ut. Prat, tankar, oro, känslor.  Det finns så många människor som till synes har stor umgängeskrets, men ingen som på riktigt frågar, ingen som vill/vågar/vet hur de ska lyssna. Vi behöver lära oss det här. Att ha sanna relationer.  Att våga sträcka ut en hand. Man får lita på att personen i fråga säger ifrån ifall det inte känns rätt för dem. Vågar man syna sig själv kan man se att det är egorädsla man känner. Man är rädd att bli avsnäst. Men vore det hela världen? Det får man riskera, för att kunna visa att man bryr sig. Att man finns.

Vi är ju vår värld, vi är med och skapar den. Och om vi vill få ett öppnare samhälle, där alla känslor är tillåtna, där sorg och förlust får finnas bredvid skratt och glädje på lekplatsen, då får vi själva vara en del av det. Jag är det. Jag gråter mitt i affären om jag måste. Och om nån frågar om nåt har hänt så säger jag faktiskt att ja, min dotter har dött och hyllan med blöjor påminde mig om det, så nu gråter jag lite. Kanske de tycker att det är obehagligt att få sanningen kastad i ansiktet så, men nu skiter jag faktiskt i det. Jag måste också få finnas. Och jag har faktiskt bara upplevt positiva saker med min öppenhet. Personer har sagt till mig att de får sig tankeställare, att uppskatta vad de har, att inte ta saker för givet. Och det är väl fantastiskt?

Dessutom så mår jag bättre själv av att inte gå omkring och bita ihop. Bakom gråten finns alltid skrattet. Jag bär på alla känslor, jag är en palett av många färger. Jag blir nästan provocerad av konstlade samhällen där bara framgång får synas. Det är ju den kringelkrokiga vägen, som är livet, som är det intressanta. Tycker jag.

Så jag fortsätter att vara ledsen och glad och arg och djup och ytlig och tacksam och gnällig och hopplös och hoppfull om vart annat hela tiden.Och jag vill gärna prata med andra om det. Om alla delar.

Annonser

När Emma dog

oktober 20, 2012

Det här inlägget blir långt och känns rätt skavigt , men det skickas iväg för annars kommer jag inte vidare med bloggandet.

I vanliga fall har jag ganska ofta migrän men under graviditeten hade jag bara haft kanske 5 riktiga migränattacker, vilket jag såklart var väldigt tacksam för. Men en natt, i v.36, slog den alltså till. Jag hade fruktansvärt ont och kunde bara sitta rakt upp i sängen. Men efter några timmar släppte det, jag kunde somna om och morgonen efter mådde jag bra igen. I efterhand är jag ganska säker på att det var den natten Emma dog och att migränen var en kroppslig reaktion på detta.

Dagen efter åkte vi till stranden och sonen fick prova att vindsurfa med sin farbror. Det var en härlig dag. Jag hade ganska mkt sammandragningar, men det har jag haft från och till både under denna graviditet och när jag väntade sonen, så det var ingenting jag tyckte var konstigt. Jag tänkte snarare att det kanske började bli dags. Sonen föddes i v. 35 så den enda egentliga oron jag haft var att Emma skulle födas för tidigt eller/och att det skulle bli akut kejsarsnitt igen…det var ingen rolig upplevelse så det ville jag helst slippa.

Den kvällen minns jag att jag satt i soffan och tittade på min mage. Emmas rumpa åkte ut i sidan för att sedan sjunka in igen. Maken kom också för att kolla och vi roades av detta. Det kändes precis som om hon rörde på sig, men nu vet jag att hon redan var död då, det var sammandragningarna som fick hennes kropp  att röra på sig.

Dagen efter hade vi fått tid för att träffa en barnmorska som skulle visa oss förlossningssalen och svara på frågor. Hon var väldigt trevlig och trots att det drog ut på tiden och hon egentligen skulle gå av sitt pass så stannade hon kvar och svarade på alla mina frågor. Hon tyckte att när jag ändå var där kunde hon lika gärna lyssna på hjärtljuden.

Men hon hittade inga hjärtljud. Barnmorskan frågade om jag känt rörelser idag och jag sa att bebisen flyttat på sig under dagen, att hon i morse låg på vänstra sidan, nu på högra. Hon sa att det kan hända att apparaten är trasig, att jag inte skulle oroa mig men att jag för säkerhets skull skulle göra ett ultraljud. Jag förstod inte alls allvaret. Fortfarande var min värsta tanke att hon skulle vara medtagen därinne och att det skulle bli kejsarsnitt. Så jag höll mig lugn – allt för att inte stressa min kropp ifall Emma mådde dåligt därinne.

Och så kom vi till ultraljudet. Jag såg direkt på skärmen att Emma låg helt orörlig. Det fanns inget liv. Inget pickande hjärta. Så jag blundade. Jag bad om ett mirakel. ”Snart börjar hjärtat att slå igen och allt blir bra, vilken sekund som helst nu...”. Men efter vad som kändes som en evighet frågade jag till slut läkaren ”Snälla, kan du säga nåt, är det nåt som är fel?” ”Ja…det finns inga hjärtljud…hjärtat slår inte.”

Den gråten som kom då, det var en så avgrundsdjup smärta från det svartaste hål som tog sig upp och ut genom mig. Jag kan fortfarande inte tänka på det här ögonblicket utan att tårarna börjar rinna. Det kändes som en absurd film, jag kunde inte förstå det, jag upprepade gång på gång ”det här är inte sant, det KAN inte vara sant...”  Maken var blek i ansiktet och klappade mig monotont på benet.Vad som hände sedan har jag inget riktigt grepp om. Jag var tvungen att upprepa för mig själv att Emma var död, hon ligger i min mage men hon lever inte. Jag kunde inte förstå att det var sant.

Vi hade ju längtat så. Vi var så lyckliga över henne. Allt var ju så bra! Hon var frisk, alla prover var bra, vi hade varit på ultraljud bara en vecka tidigare. Sonen skulle få en lillasyster, efter så många, många år. Det vara bara några veckor kvar. Nu blev det…ingenting.

Jag fick sömntabletter och en säng i en tom, mörk sal och nästa morgon skulle jag föda ut Emma. Den natten sov jag knappt någonting. Jag var faktiskt fullkomligt lugn. Ledsen men lugn. På något sätt var mina tankar mkt klarare precis där i början. Jag kände sån kärlek och tacksamhet till Emma, jag ville liksom hedra henne för att hon funnits, inte smutsa ner det med förtvivlan.

Det här är dagboksanteckningar från den där sista natten på sjukhuset, när hon fortfarande låg, död,  i min mage:

13 aug kl. 04.10

Just nu känns allt så ljust. Som att jag är totalt buren. Det känns som att Emma ger mig kraft. Hon är här och ger mig kraft. Jag tror att jag har accepterat vad som hänt. För det känns inte svårt att tänka på döden. Jag förstår att hon är död. Jag förstår att vi fick den här tiden tillsammans och det var jättefint. Jag är tacksam över att ha haft en dotter. Hon gav mig så mkt glädje.

Just nu, inatt, känner jag att jag inte vill ge upp. Jag bestämmer mig för att inte drunkna i sorg utan leva vidare. Jag vill vara med min familj. Jag vill umgås med alla människor som jag älskar. Jag kan sörja och läka.

Jag hade starka, smärtsamma sammandragningar under natten, säkerligen en reflex att stöta ut det döda barnet. Emma hade snurrat runt och låg i säte, så på morgonen gjordes ett vändningsförsök som inte lyckades. Jag hade hoppats att jag skulle få föda ut henne. Min mamma är barnmorska så jag vet att det kan vara en väldigt betydelsefull sorgeprocess och även en vacker upplevelse att föda ut sitt döda barn, att få se det, hålla det, ta farväl. Men nu blev det kejsarsnitt och det blev också bra. Jag kände att jag inte orkade känna mer besvikelse över saker just då. Jag accepterade läget. Jag fick svår frossa så de hade svårt att sätta ryggmärgsbedövningen och den hamnade nog lite snett för jag hade ont länge i ryggen efteråt. Precis innan operationen var jag  i ett sånt vaakum känslomässigt. Helt tom. Jag tänkte ingenting, jag bara VAR.

Det såg ut som om Emma sov, förutom att hon var blek. Hennes läppar var mörka, munnen lite öppen och hon hade ett skrapsår på kinden. Och svart hår, som sin storebror. Vackrast i världen såklart. Ögonen öppnades aldrig upp inför denna värld, men jag är säker på att de blivit bruna. Och kanske skulle hon ha fått svarta korkskruvslockar, som sin pappa. Hon hade navelsträngen hårt runt halsen och obduktionen visade att det var vad hon dog av. Syrebrist. Annars var hon en helt frisk liten flicka på 2,5 kg och 44 cm.

Läkaren förklarade att detta är oerhört sällsynt, men att det sker ibland. Och att det inte är något man kan göra något åt. Hon skulle inte ha räddats även om jag varit inlagd på sjukhus. Snurrar de in sig så att flödet i navelsträngen kläms åt så dör de på 3 minuter. Jag nojade över att ”om jag bara hade åkt in när jag hade migrän” men läkaren sa att migränen mycket troligt uppstod av att hon redan dött.

Nu efteråt förstår jag inte själv hur jag höll ihop de där första dagarna. Att jag inte slängde mig på golvet och skrek. Att jag inte blev tokig. Att jag inte försökte hoppa ut genom fönstret.  Men jag kände redan från första stund en sån vördnad till alltihop. Livet och döden, så stora saker som vi inte kan döma och bedöma. Det enda vi kan göra är att ta emot det som kommer till oss och sedan släppa när det försvinner. Jag tog emot Emma med hela mitt hjärta, sedan fick jag lov att släppa henne snarare än jag tänkt. Livet blir sig aldrig likt men jag vill aldrig, aldrig önska bort den här upplevelsen.

the circle of life

apple hill cottage

emmatibelia

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

livetefteralice

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Carro - Änglamamma och mamma till Simon

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

LadyBond

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Tildas mamma

En blogg om mitt liv som änglamamma efter att vår yngsta dotter Tilda plötsligt och oväntat dog i juni 2009. Kvar stod jag, min man och Tildas storasyster och tvingades inse att livet aldrig riktigt skulle bli detsamma igen.

Mitt lilla egna utrymme, min skrivterapi

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Mist ett barn

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Livet efter Noa

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Anne utan e

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Väv av drömmar

Om en lång utlandsresa mot barn genom embryodonation - och en ny resa mot att få göra syskon härhemma

Kolbengtsson

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Hemliga Arnes öppna bok

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Hjärtebarnet som blev en ängel

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever