Alla vet inte än

november 9, 2012

Ja, så är det. Vi bor i ett litet samhälle och jag har nog trott att denna händelse hade spridit sig som en löpeld här i byn, varit en ”snackis”, ja vad vet man?  Men så är det tydligen inte. Vi var ute och gick jag och sonen,han gick några meter framför mig, då en mamma till ett barn i parallellklassen dök upp och glatt frågade honom  om syskonet hade kommit nu. ”Ja, men hon dog tyvärr”, hörde jag sonen svara. Hon vände sig om och tittade på min mage. Platt. Och ingen barnvagn. Hon beklagade sorgen till sonen och gick vidare utan att säga ett ord till mig.

Många vet inte hur de ska bete sig, det förstår man ju. Vi känner inte varandra, våra barn leker ibland på rasterna, inte mer än så. Säkert blir det en chock att höra, ingen vill ju att sånt ska hända. Att ett barn ska dö.  Men likväl är det en så underlig situation att stå där. Som med svansen mellan benen. Som att det är JAG som ska skämmas på nåt sätt. Över att det blir en så obehaglig stämning.

Den absolut mest vanliga kommentaren vi får när någon får veta att Emma dog är ” Ni kan få fler barn, ni är så unga”. Det är faktiskt helt galet! Det bara MÅSTE ju vara så att dessa personer själva har så svårt att hantera situationen så att de snabbt vill säga nåt positivt. Som blir så fel. Som om man ska glömma och gå vidare. Som om ett nytt barn skulle trolla bort det faktum att Emma är död. Men jag har förståelse för dem…antingen har de inte stött på detta förut och blir tafatta, eller så är det så här de hanterar livets skörhet: ignorera och rusa vidare i sina liv utan tid för eftertanke. Och då kan jag känna att det faktiskt är dem det är synd om.

Annonser

När Emma dog

oktober 20, 2012

Det här inlägget blir långt och känns rätt skavigt , men det skickas iväg för annars kommer jag inte vidare med bloggandet.

I vanliga fall har jag ganska ofta migrän men under graviditeten hade jag bara haft kanske 5 riktiga migränattacker, vilket jag såklart var väldigt tacksam för. Men en natt, i v.36, slog den alltså till. Jag hade fruktansvärt ont och kunde bara sitta rakt upp i sängen. Men efter några timmar släppte det, jag kunde somna om och morgonen efter mådde jag bra igen. I efterhand är jag ganska säker på att det var den natten Emma dog och att migränen var en kroppslig reaktion på detta.

Dagen efter åkte vi till stranden och sonen fick prova att vindsurfa med sin farbror. Det var en härlig dag. Jag hade ganska mkt sammandragningar, men det har jag haft från och till både under denna graviditet och när jag väntade sonen, så det var ingenting jag tyckte var konstigt. Jag tänkte snarare att det kanske började bli dags. Sonen föddes i v. 35 så den enda egentliga oron jag haft var att Emma skulle födas för tidigt eller/och att det skulle bli akut kejsarsnitt igen…det var ingen rolig upplevelse så det ville jag helst slippa.

Den kvällen minns jag att jag satt i soffan och tittade på min mage. Emmas rumpa åkte ut i sidan för att sedan sjunka in igen. Maken kom också för att kolla och vi roades av detta. Det kändes precis som om hon rörde på sig, men nu vet jag att hon redan var död då, det var sammandragningarna som fick hennes kropp  att röra på sig.

Dagen efter hade vi fått tid för att träffa en barnmorska som skulle visa oss förlossningssalen och svara på frågor. Hon var väldigt trevlig och trots att det drog ut på tiden och hon egentligen skulle gå av sitt pass så stannade hon kvar och svarade på alla mina frågor. Hon tyckte att när jag ändå var där kunde hon lika gärna lyssna på hjärtljuden.

Men hon hittade inga hjärtljud. Barnmorskan frågade om jag känt rörelser idag och jag sa att bebisen flyttat på sig under dagen, att hon i morse låg på vänstra sidan, nu på högra. Hon sa att det kan hända att apparaten är trasig, att jag inte skulle oroa mig men att jag för säkerhets skull skulle göra ett ultraljud. Jag förstod inte alls allvaret. Fortfarande var min värsta tanke att hon skulle vara medtagen därinne och att det skulle bli kejsarsnitt. Så jag höll mig lugn – allt för att inte stressa min kropp ifall Emma mådde dåligt därinne.

Och så kom vi till ultraljudet. Jag såg direkt på skärmen att Emma låg helt orörlig. Det fanns inget liv. Inget pickande hjärta. Så jag blundade. Jag bad om ett mirakel. ”Snart börjar hjärtat att slå igen och allt blir bra, vilken sekund som helst nu...”. Men efter vad som kändes som en evighet frågade jag till slut läkaren ”Snälla, kan du säga nåt, är det nåt som är fel?” ”Ja…det finns inga hjärtljud…hjärtat slår inte.”

Den gråten som kom då, det var en så avgrundsdjup smärta från det svartaste hål som tog sig upp och ut genom mig. Jag kan fortfarande inte tänka på det här ögonblicket utan att tårarna börjar rinna. Det kändes som en absurd film, jag kunde inte förstå det, jag upprepade gång på gång ”det här är inte sant, det KAN inte vara sant...”  Maken var blek i ansiktet och klappade mig monotont på benet.Vad som hände sedan har jag inget riktigt grepp om. Jag var tvungen att upprepa för mig själv att Emma var död, hon ligger i min mage men hon lever inte. Jag kunde inte förstå att det var sant.

Vi hade ju längtat så. Vi var så lyckliga över henne. Allt var ju så bra! Hon var frisk, alla prover var bra, vi hade varit på ultraljud bara en vecka tidigare. Sonen skulle få en lillasyster, efter så många, många år. Det vara bara några veckor kvar. Nu blev det…ingenting.

Jag fick sömntabletter och en säng i en tom, mörk sal och nästa morgon skulle jag föda ut Emma. Den natten sov jag knappt någonting. Jag var faktiskt fullkomligt lugn. Ledsen men lugn. På något sätt var mina tankar mkt klarare precis där i början. Jag kände sån kärlek och tacksamhet till Emma, jag ville liksom hedra henne för att hon funnits, inte smutsa ner det med förtvivlan.

Det här är dagboksanteckningar från den där sista natten på sjukhuset, när hon fortfarande låg, död,  i min mage:

13 aug kl. 04.10

Just nu känns allt så ljust. Som att jag är totalt buren. Det känns som att Emma ger mig kraft. Hon är här och ger mig kraft. Jag tror att jag har accepterat vad som hänt. För det känns inte svårt att tänka på döden. Jag förstår att hon är död. Jag förstår att vi fick den här tiden tillsammans och det var jättefint. Jag är tacksam över att ha haft en dotter. Hon gav mig så mkt glädje.

Just nu, inatt, känner jag att jag inte vill ge upp. Jag bestämmer mig för att inte drunkna i sorg utan leva vidare. Jag vill vara med min familj. Jag vill umgås med alla människor som jag älskar. Jag kan sörja och läka.

Jag hade starka, smärtsamma sammandragningar under natten, säkerligen en reflex att stöta ut det döda barnet. Emma hade snurrat runt och låg i säte, så på morgonen gjordes ett vändningsförsök som inte lyckades. Jag hade hoppats att jag skulle få föda ut henne. Min mamma är barnmorska så jag vet att det kan vara en väldigt betydelsefull sorgeprocess och även en vacker upplevelse att föda ut sitt döda barn, att få se det, hålla det, ta farväl. Men nu blev det kejsarsnitt och det blev också bra. Jag kände att jag inte orkade känna mer besvikelse över saker just då. Jag accepterade läget. Jag fick svår frossa så de hade svårt att sätta ryggmärgsbedövningen och den hamnade nog lite snett för jag hade ont länge i ryggen efteråt. Precis innan operationen var jag  i ett sånt vaakum känslomässigt. Helt tom. Jag tänkte ingenting, jag bara VAR.

Det såg ut som om Emma sov, förutom att hon var blek. Hennes läppar var mörka, munnen lite öppen och hon hade ett skrapsår på kinden. Och svart hår, som sin storebror. Vackrast i världen såklart. Ögonen öppnades aldrig upp inför denna värld, men jag är säker på att de blivit bruna. Och kanske skulle hon ha fått svarta korkskruvslockar, som sin pappa. Hon hade navelsträngen hårt runt halsen och obduktionen visade att det var vad hon dog av. Syrebrist. Annars var hon en helt frisk liten flicka på 2,5 kg och 44 cm.

Läkaren förklarade att detta är oerhört sällsynt, men att det sker ibland. Och att det inte är något man kan göra något åt. Hon skulle inte ha räddats även om jag varit inlagd på sjukhus. Snurrar de in sig så att flödet i navelsträngen kläms åt så dör de på 3 minuter. Jag nojade över att ”om jag bara hade åkt in när jag hade migrän” men läkaren sa att migränen mycket troligt uppstod av att hon redan dött.

Nu efteråt förstår jag inte själv hur jag höll ihop de där första dagarna. Att jag inte slängde mig på golvet och skrek. Att jag inte blev tokig. Att jag inte försökte hoppa ut genom fönstret.  Men jag kände redan från första stund en sån vördnad till alltihop. Livet och döden, så stora saker som vi inte kan döma och bedöma. Det enda vi kan göra är att ta emot det som kommer till oss och sedan släppa när det försvinner. Jag tog emot Emma med hela mitt hjärta, sedan fick jag lov att släppa henne snarare än jag tänkt. Livet blir sig aldrig likt men jag vill aldrig, aldrig önska bort den här upplevelsen.

Emma Tibelia

oktober 10, 2012

Då tar jag steget då. Jag känner ett pockande behov av att skriva av mig. Det fungerar som terapi eftersom jag får syn på mina känslor när jag sätter ord på dem. Saker bearbetas så att jag kan vila mitt i det allra sorgligaste.

Det allra sorgligaste, ja. Vår lilla dotter Emma Tibelia dog i min mage i v.36. Det är nu snart 2 månader sedan men det känns som att det har gått en evighet. Allt har fått en extra dimension i tillvaron, vilket känns som en stor rikedom. Men jag bär också på en stor ensamhet, då jag inte har så många att dela denna erfarenhet med. Så min förhoppning är att finna andra människor som mist barn genom denna blogg.

Mitt förhållningssätt som får mig att stå någorlunda  upprätt är att Emma inte kom och gick förgäves.

the circle of life

apple hill cottage

emmatibelia

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

livetefteralice

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Carro - Änglamamma och mamma till Simon

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

LadyBond

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Mitt lilla egna utrymme, min skrivterapi

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Mist ett barn

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Livet efter Noa

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Anne utan e

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Väv av drömmar

Om en lång utlandsresa mot barn genom embryodonation - och en ny resa mot att få göra syskon härhemma

Kolbengtsson

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Hemliga Arnes öppna bok

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Hjärtebarnet som blev en ängel

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever