Gravsten på plats och syskontankar

Nu är den på plats. Lite mer ska fixas, men det känns så skönt. Underligt hur man kan längta så efter en gravsten. Vi valde enkelt, avskalat, ingen extra text, allt är sagt och sägs hela tiden i mitt hjärta ändå.

Denna vecka hade jag en rejäl prövodag. Jag var till VC med sonen och vi fick vänta en timme i samma rum som en tjej som jag ofta stötte på inne på MVC, då med varsin stor mage. Nu var hon där med sina tvillingar. Det kom så ofattbart nära allting. Livet som var menat men som inte blev. Under en lång timme fick jag se hur dessa småttingar skrattade, kinkade, ville äta, charmade sin omgivning. Jag visste att de var några veckor äldre än vad Emma skulle ha varit. Så otroligt många känslor och tankar hann snurra under den där tiden och sen var jag helt slut hela dagen.

Annars fungerar det ok nu, livet. Jag börjar tänka mer och mer framåt. Fler tankar på ” sen, när…”. Vågar tro och känna ATT det kommer att komma ett ” sen, när…”. Vill vänta året runt först. Så känns det just nu. Vill vänta ut årsdagen innan vi försöker igen. Men allt är så radikalt förändrat. Kommer jag kunna känna samma rena glädjerus av att få ett plus på en sticka någonsin igen? Allt är så grumlat nu, med denna enorma ”ta inget för givet”-känslan som liksom dövar glädjen. Både jag och min man känner att vi inte vet hur det ska gå. Båda känner att vi inte kommer våga tro, på riktigt, förrän vi verkligen har ett levande barn i famnen. Den känslan är så sorglig. Men solen och ljuset lyfter mig, jag känner mig lite lättare. Kanske känner jag också att tiden gått…tårarna ligger inte bakom ögonlocken på samma sätt längre. Livet går verkligen vidare, en dag i taget.

Annonser

maj

maj 25, 2013

Maj har varit en känsloresa. Upp och ner, men mkt ner. Jag kan vila ganska bra i det, jag tänker ”melankoli” och då blir det lite som poesi i stället. Gravstenen är på plats nu, idag var vi där och målade första varvet på betongkanten som är runt stenen. Den var grå, men vitt vill jag ha. Vi ska fylla på med småsten runt och sen vill jag plantera fler växter. Att det skulle röra upp så mkt känslor med stenen hade jag inte kunnat ana. Samma slags rastlöshetskänsla som innan begravningen, har bara velat få det GJORT, liksom försökt hoppa över, gå vidare, ha bråttom framåt till nåt annat. Inte velat tänka på det. Inte vågat känna på det. Stress skapar det. Och så kommer insikten att det här är ju inte vägen. Vägen är att bara andas, känna känslorna, låta dem komma och gå. Tillåta allt. Nåt annat sätt finns inte, om man inte ska bli totalt stress-skadad. Och så måste jag sova mer. Tillåta mig att vila när jag får såna här trött-skov.  Det är jobbigt att sörja. Jag har gjort det på nätterna denna vecka ( wesakmåne och allt…)…drömt upprepat om sista ultraljudet, det värsta ögonblicket, då hjärtljuden inte gick att hitta…vaknat i rädsla, sån där total genomgripande, rädsla att inte bli gravid igen…eller att bli gravid men få missfall…eller att bebisen dör på slutet igen…ren och skär ångest. Men det är bara att andas…och så släpper det efter en stund. Upp och ut, få frisk luft, inte slarva med maten, yoga kroppen så att blodet rör sig, lossa blockeringar. Och så känns det bättre. Men inte bra. Jag är orolig nu, känns som att det är ”för mkt” av allt. Överkänslig och glömsk, vill ha tyst mest hela tiden. Jag vet vad det är…kontrollbehov som pockar på…att vilja kunna kontrollera livet, hur saker ska bli, att vilja få VETA att allt blir bättre…och oförmågan att kunna kontrollera skeenden, för så fungerar inte livet.

Och så vill jag bara prata med vänner när JAG känner för det. Igår ringde jag en vän utan att få svar och då blev det skitjobbigt, jag behövde henne JUST DÅ. Jag grät och grät och kände mig ensammast i hela världen, hela dramaqueenspelet i mitt sovrum med snor och allt. Sen ringde hon upp några timmar senare men då var jag bara tom och ville inte prata.

Tja, så har jag det just nu.

 

the circle of life

apple hill cottage

emmatibelia

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

livetefteralice

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Carro - Änglamamma och mamma till Simon

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

LadyBond

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Mitt lilla egna utrymme, min skrivterapi

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Mist ett barn

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Livet efter Noa

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Anne utan e

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Väv av drömmar

Om en lång utlandsresa mot barn genom embryodonation - och en ny resa mot att få göra syskon härhemma

Kolbengtsson

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Hemliga Arnes öppna bok

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Hjärtebarnet som blev en ängel

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever