maj

maj 25, 2013

Maj har varit en känsloresa. Upp och ner, men mkt ner. Jag kan vila ganska bra i det, jag tänker ”melankoli” och då blir det lite som poesi i stället. Gravstenen är på plats nu, idag var vi där och målade första varvet på betongkanten som är runt stenen. Den var grå, men vitt vill jag ha. Vi ska fylla på med småsten runt och sen vill jag plantera fler växter. Att det skulle röra upp så mkt känslor med stenen hade jag inte kunnat ana. Samma slags rastlöshetskänsla som innan begravningen, har bara velat få det GJORT, liksom försökt hoppa över, gå vidare, ha bråttom framåt till nåt annat. Inte velat tänka på det. Inte vågat känna på det. Stress skapar det. Och så kommer insikten att det här är ju inte vägen. Vägen är att bara andas, känna känslorna, låta dem komma och gå. Tillåta allt. Nåt annat sätt finns inte, om man inte ska bli totalt stress-skadad. Och så måste jag sova mer. Tillåta mig att vila när jag får såna här trött-skov.  Det är jobbigt att sörja. Jag har gjort det på nätterna denna vecka ( wesakmåne och allt…)…drömt upprepat om sista ultraljudet, det värsta ögonblicket, då hjärtljuden inte gick att hitta…vaknat i rädsla, sån där total genomgripande, rädsla att inte bli gravid igen…eller att bli gravid men få missfall…eller att bebisen dör på slutet igen…ren och skär ångest. Men det är bara att andas…och så släpper det efter en stund. Upp och ut, få frisk luft, inte slarva med maten, yoga kroppen så att blodet rör sig, lossa blockeringar. Och så känns det bättre. Men inte bra. Jag är orolig nu, känns som att det är ”för mkt” av allt. Överkänslig och glömsk, vill ha tyst mest hela tiden. Jag vet vad det är…kontrollbehov som pockar på…att vilja kunna kontrollera livet, hur saker ska bli, att vilja få VETA att allt blir bättre…och oförmågan att kunna kontrollera skeenden, för så fungerar inte livet.

Och så vill jag bara prata med vänner när JAG känner för det. Igår ringde jag en vän utan att få svar och då blev det skitjobbigt, jag behövde henne JUST DÅ. Jag grät och grät och kände mig ensammast i hela världen, hela dramaqueenspelet i mitt sovrum med snor och allt. Sen ringde hon upp några timmar senare men då var jag bara tom och ville inte prata.

Tja, så har jag det just nu.

 

Annonser

Det är mkt nu…

oktober 29, 2012

Så himla känslosamt, jag känner mig tokig på riktigt. Typ utbränd, jag får inte ihop tankarna alls, blir stressad av minsta lilla, tål inte ljud, börjar grina om jag blir för trött. Ont i hela kroppen har jag också. Vaknar på småtimmarna och svettas av mardrömmar. Jag vill bara må bättre, men vet att den tanken  skapar press. Jag VILL så mkt och känner mig frustrerad när jag inte får till det. Jag vet ju vad jag mår bra av i dessa lägen. Rutiner tex. Men det är precis vad jag inte får till.Jag ska INTE fastna vid datorn och läsa skit som får mig på dåligt humör. Facebook är en big nono, då känner jag mig sämst på en minut. Gå ut i naturen mer borde jag. Andas höst. Försöka hålla nån slags struktur på dagarna. Helt seriöst kan jag sitta en hel dag och bara glo. Fan, är det en depression på gång ändå? Jag vill inte ner i det där träsket, jag hade ju liksom bestämt att jag kan ha SORG utan att bli SJUK. Men nu vete fasen…

Min längtans längtan är ett forum där jag kan lära känna ”likasinnade”. Jag känner så starkt att jag behöver få hänga med andra nu med samma erfarenhet. För ingen annan kan förstå.

Jag är inne i en ny fas av sorgen tror jag. Argfasen.  Jag orkar inte vara förstående, jag tänder till och tycker att folk är puckade, oförstående, ytliga, ÄCKLIGA som har mage att klaga på sina fjantproblem. I vanliga fall har jag rätt stor förståelse för folk. Att vi alla är olika och upplever saker olika. Men ibland tappar jag all vett och sans. Ibland vill jag skrika SLUTAGNÄLLAPÅATTDUÄRTRÖTTFÖRMINBEBISÄRDÖD!!!!

Så om ni hittat hit, ni änglamammor och änglapappor eller bara människor som gått igenom stora förluster i livet, kan vi inte hålla ihop och tycka om varandra och förstå varandra? Det vore så fint. Säg gärna till att ni finns, att ni hittat hit. Så kan vi vara tillsammans och dela tankar och strunta i de där människorna som inte förstår hur ord som” ni är så unga, ni kan få fler barn” är en idiotgrej att säga som inte tröstar alls när man har en liten barngrav att gå till.

Jag längtar efter gemenskap i detta svåra. För jag vet ju att jag inte alls är ensam, även om man kan känna sig så ofattbart ensam ibland…

the circle of life

apple hill cottage

emmatibelia

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

livetefteralice

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Carro - Änglamamma och mamma till Simon

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

LadyBond

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Tildas mamma

En blogg om mitt liv som änglamamma efter att vår yngsta dotter Tilda plötsligt och oväntat dog i juni 2009. Kvar stod jag, min man och Tildas storasyster och tvingades inse att livet aldrig riktigt skulle bli detsamma igen.

Mitt lilla egna utrymme, min skrivterapi

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Mist ett barn

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Livet efter Noa

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Anne utan e

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Kolbengtsson

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Hemliga Arnes öppna bok

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Hjärtebarnet som blev en ängel

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever